MITTEMELLANTING

Förresten fick jag aldrig riktigt ur mig det men jag har en ny blogg.

malinkrizan.blogspot.com

Ljudet av knastrande eld och stillsamma toner från ane brun. Jag har lyckats glömma ikväll, för några timmar, att jag springer som aldrig förr i hamsterhjulet. På ett sätt var det bra att det var så påtagligt. På ett sätt är det skönt att slippa tänka på. Dom skriker på varandra och bryter ihop, jag hoppar in på tolv- och trettontimmarspass. Det snurrar för fullt. Men just nu är jag lugn.

Älskade älskade svenska regn, underbara gråhet.

Haha plötsligt har allting hänt? Dom smäller upp ett lidl på vår gata och göteborg ser helt annorlunda ut. Jag vill inte jobba något mer på fritidsgården. Det är grafitti vid domkyrkan. På posten har det kommit en karta med checkpoints man ska gå ut och hitta. Jag är jättefärdig med sommaren. Vår comhemfaktura är såklart försenad och dom har rätt att debitera dröjsmålsränta och: jag kunde verkligen inte bry mig mindre.

Ett grått göteborg och jag saknar ingenting.

Förutom v som fan. Men på ett bra sätt nu, och han kommer ju.

Jag ska smälta lite saker och skriva några rader. Gå ut och gå i skogen någonstans och tända kakelugnen. Jag förstår inte hur jag någonsin kan ha förbannat mörkret?

Veckorna drar ihop sig till dagar. Det är sju tills vi åker härifrån.

Jag har kvar en liten naiv tanke om att jag ska hitta mig själv, varje gång jag reser. Rent praktiskt tänkte jag köpa en liten skrivbok och jag tänkte sitta på tågen och skriva om mitt liv. Om vad jag tänker på och om hur allt känns. Och kommer jag på en enda sak om mig själv den månaden är jag nöjd. Gör jag inte det - utan istället bara slappnar av och har det jävligt bra i fyra veckor är jag mycket mer än så. Så det är ganska avspänt. Det är nog det som är hela meningen för mig.

Idag tänkte jag försöka hitta en skrivbok, en ryggsäck, ett par träningsbyxor och en stavformad kudde. Någonstans.

Vi börjar i Köpenhamn. Det är typ allt jag vet just nu.

Din tröja var randig
du satt framför mig
blåbär med mjölk
ett stort fång violer
och rå köttfärssås
om igen
din mamma hade stickat den

Min kropp var för liten
för allt jag kände för dig
sömmarna sprack
aldrig innan förut
hade någon sett så bra ut
i allt
du var vacker till och med när du var ful

Det var så jag tänkte det
Det var så jag tänkte det
Det var så jag tänkte det

Jag kommer minnas den dagen som en av alla. Jag pratar allvarsamt och provar skor. Försöker klämma in så mycket kärlek som får plats i ett sms. Dricker kaffe på kaffe. Jag pratar lite engelska och äter väldigt mycket mat. Jag skrattar ganska högt och lutar huvudet mot axeln på en vän. Sedan sjunger jag med i vackra låtar och använder några grova könsord.

Men folk håller på att packa sina väskor utan att jag riktigt förstår det. Dom bestämmer nya saker och det är inte säkert att alla dagar kommer vara såhär.

År tvåtusennio kommer ha varit året då jag flyttade hit. Allt luktade friskare här och jag kände mig störst i världen av att handla purjolök på ica maxi. Vi sa att det var ett hem på riktigt.

År tvåtusentio kommer ha vacklat mer. Ångesten växte sig ganska stark och alla var tvugna att bli så jävla vuxna. Jag sket i det och gled runt i en halvarbetslös kaffepöl. Men jag önskade alltid att det skulle ha varit mer lätt.

År tvåtusenelva kommer ha varit året då jag ändå drogs in. Jag klippte mig och tog vackert emot ett jobb. Jag dissade att hitta mitt sanna jag och ville hellre vara lite glad. Men energin ligger förmodligen någonstans på jobbet för jag kan inte hitta den här hemma. Och under ledigheterna gråter jag mycket. Det roliga får vänta, det har det gjort förr. Någonting säger mig att jag har varit här för länge.

År tvåtusentolv. Är lösningen att åka bort? Det är vad jag känner till. Jag kan bli så blind av att stanna.

Jag kommer att tänka: dom där dagarna, det var det finaste som fanns. Men det är något med mig. Jag kan inte se saker klart efter ett tag.

I maj tvåtusentio skriver jag om döden. Att den gör ont i magen. Numera sitter jag mest och drar bort nagelbanden.

Jag har tänkt på en sak. Trygghet. Att man söker den genom att leta febrilt efter något som inte försvinner. Bara något enda som är konstant. Man kan bli helt besatt och man kan sannerligen bli helt nerklubbad efter ett tag. För ju fler saker som tar slut desto otryggare blir man. Men, varför är det självklart? Allting tar ju slut.

Fast det är emot kemins grundlag så tar ju allting slut. Vad är vi för några vetenskapsmän egentligen?

Livet tar slut. Till exempel. Vi kan ju hitta på att vi kommer sitta vid gud faders högra sida. Vi kan hålla oss ifrån sex, sprit och gräddig mat hela livet och den som inte har njutit eller förlåt syndat ska ju få evigt liv. För så är det sagt. Men dör gör vi i alla fall.

Så vi förnekar döden. Och hittar på något annat. Kärleken till exempel. Den kan ju vara evig i stället och så blir vi trygga hela livet i alla fall. Och så händer något ofattbart. Som det alltid gör. Som det är dömt att göra när reglerna är att man inte får känna vad man vill, inte får göra vad man vill, och dessutom inte får ifrågasätta det märkliga i det hela. Ett liv har gått sedan kärleken började präntas in som en helighet, och så plötsligt är den också ful och trasig och svekfull. Ja, och så tar den slut ibland.

Men förbannat vacker var den ändå.

Så varför måste tryggheten ligga i det som varar? När det ändå inte finns något. Jag har tänkt på en sak. Trygghet. Om man kunde känna sig trygg med saker även om dom inte ska hålla på i oändlighet, vore det lite lättare.

För sådant är väl livet? Det finns mycket som är fantastiskt men det är som om man inte räknar att det någonsin har funnits om det har tagit slut. Allt som har varit fint har väl varit fint även om det sedan har blivit något annat. Även om något har hänt som rivit ner och förstört. Även om något bara runnit ut och försvunnit. Och sedan, allt som är fult nu kommer förmodligen heller inte alltid att vara det.

Jag vill inte räkna bara det som aldrig kommer försvinna - för det kommer inte finnas något kvar att räkna till livet då. Jag vill känna allt och jag vill vara trygg i tanken på att det som jag känner nu är verkligt, även om något annat kommer sedan. Och tar slut sedan.

Det enda som inte tar slut är väl just döden. Men den kommer ju inte kännas så mycket heller.

Med åtta proppfulla banankartonger och tre tomma, samt 56 kvadrat prylar som jag säkert inte behöver. Jag hyllar det lilla livet, men mina kläder får inte plats i min garderob. Dom väller ut i takt med min tanke om att jag kanske inte har ett enda plagg som passar just den här dagen och detta humöret. Fast egentligen har jag inte ens klätt på mig. Än mindre ätit frukost. Och kanske är det därför min mage känns så tom och mitt huvud så luddigt. Helgen helgen helgen helgen, jag är nästan där. Jag tänkte rensa ut ALLT onödigt. På måndag ska jag byta schema och bo i en ny lägenhet. Det är väl då ett nytt liv börjar. Igen.

Jag funderar på att också klippa en tjock lugg för att intala mig själv att så är verkligen fallet.

Jag har en märklig känsla av att jag måste komma iväg, att det måste bli av. Rentav att det kommer göra något med mitt liv. Jag är inte den som är den men jag drömde om breda gator (vilket är helt tvärtemot verkligheten) där det regnade sol till mitt i natten. Och om sopor som vi slängde och jag vaknar och tänker: jag måste komma iväg.

Blir utdragen från biblioteket på promenad, fast jag är kall och vill krypa in i ett hörn och försvinna. Jag är glad att det inte blir så tillslut. Jag går i svinkylan och medan solen skiner över vattnet lyssnar jag på hur folk har gjort slut. Hur otippat det är. Jag går hem och tittar på never let me go och jag gråter och gråter. Jag gråter för folk som har gjort slut och för dom som ska göra det. Jag gråter för dom som måste dö, oss allihopa. Det ser ut som om jag gråter för klonerna i filmen vars liv endast är till för andra. Men egentligen: känslan. Vem är mitt liv till för? Jag gråter och gråter och gråter. Jag gråter för att jag faktiskt inte vet.

Jag måste komma dit. Jag måste få möta våren med en kaffe på en uteservering. Jag måste få gömma mig bakom andra språk och utan något att göra. För att hitta ett, för att hitta vad jag ska göra.

Och meningslösheter som flighter och semesterdagar står i vägen. Det får inte vara så nu.

Plötsligt känner jag det i hela kroppen: något storslaget måste hända. Jag vet inte om det är Egypten eller om det kan vara den extra koffeinrika latten som gör att jag mobilbloggar det här. Jag har bara en stark känning av att jag inte får glömma bort det. Det här är till mig själv, och till er om ni vill. Något storslaget i kärlekens namn. Något som visar tydligt hur vi hör ihop och som känns i varendra cell. En karensdag, en rymning, något vi inte trodde var möjligt. Det måste hända för annars kommer ingenting att hända mer. Min hud börjar bli märkbart skrynkligare och mitt sinne mer svårmodigt än för några år sedan, det måste hända nu. Jag är hoppfull om hopp visar sig. Det måste explodera. Det behöver inte vara hörbart, inte synbart utåt, men inuti måste det explodera och ta eld. Innebär detta att något kommer brinna ner så okej, brinn då för i helvete.

Det är lugnt, jag har inte glömt bort att världen är full av jävligheter och mitt huvud av snårigt mörker. Jag bara tänkte att jag kan ju skita lite i det och ta en paus. Det gör ingenting. Jag kramar mig själv och går och lägger mig. Min hud har slukat sol, min mun har smält semlor och mitt hjärta har pumpat blod idag. Det är allt jag vet och förmlodligen också allt jag behöver veta.

Jag har en störning och den är inte mitt fel.

Man fick från början lära sig att det är BRA att göra saker för andra. Man var snäll om man lät killen som drog i leksaken man precis fått tag i på lekis ta över den och istället gick och hittade något annat att leka med. Man fick beröm och uppskattning. Sedan var man snäll om man lät killen som drog i brösten man precis fått i början på högstadiet hålla på och istället gick och hittade något annat att skrika på. Beröm och uppskattning. Därefter var man snäll om man lät killen som drog igång alla dåliga idéer på jobbet tro att han var bäst i världen och istället gick och höll sig i bakgrunden. Enormt mycket beröm och uppskattning.

Så jävla bra på att vara i bakgrunden, så jävla fint matchad med bakgrunden där borta. Så jävla snäll.

Men sedan så kom detta: det är BRA att lära sig säga nej. Man skulle veta sina gränser, vara rak och bestämd. Att vara sann mot sig själv är att inte göra saker för andras skull eller för att man har dåligt samvete eller för att man känner att man på något sätt måste. Helt plötsligt. Hejdårå världsbild. För sedan var det helt plötsligt jävligt mycket beröm och uppskattning för att kunna ta hand om sig själv. Skulle man ha slitit den där leksaken ur hans händer? Skulle man ursinnigt vrålat åt hans fingrar på tröjan? Skulle man målat om sig själv och högljutt tagit ett steg framåt med sina egna briljanta idéer? Frågor som dessa ställer jag mig nu.

Jag har en störning: att inte ha någon aning om för vems skull jag gör saker och ting. Och än mindre för vems skull jag borde göra saker och ting. Å ena sidan svälter barnen i afrika. Å andra sidan handlar jag på automatik bara för att folk ska tycka om mig. Jag tänker och vrider och vänder men hur jag än gör tycks det alltid vara fel. Mot andra, mot mig själv. Är det egentligen bäst att säga nej och få skit men behålla sin känsla av självständighet eller att säga ja och få beröm men tappa sin känsla av värdighet? Jag kan inte avgöra. Jag har en störning.

Det är inte mitt fel. Men på något sätt känner jag mig ändå lika lurad.

Jag går rakt ut framför en spårvagn och blir överkörd för jag är så jävla trött på att se mig för. Jag gråter i solskenet men allt är torrt. Luften, mackan, mina ögon. Jag skriker. Jag skriker för sjuan kommer inte när man behöver den som bäst. Jag vill bli slagen så att någonting blöder, jag vill hamna under en spårvagn. Jag vill att vasastan ska vara som chinatown. Jag vill att mitt liv ska vara som svensk pop. Jag vill ha tram number seven to heaven där jag tänker mig att könsmaktsordningen inte finns och inte är något man måste ta ställning till. Jag vill inte ta någon mer ställning. Alla är obekväma och får mig att tänka på porr eller på ingenting. Jag kanske skulle vilja kunna ha sex men allt är torrt. Vinet, halsen, alternativen.

Ingen spårvagn kommer. Inte sjuan, och inte någon av alla andra fem jävla miljoner vagnar som går hem om man har lyckast pricka in en glassig tvåa med högt i tak i dom här centrala delarna av stan. Därför överlever jag. Därför går jag hem. Och det är precis så det är. Dom som blir överkörda har ingen talan. Dom är för världen döda. Dom som av slumpen klarar sig är ett motbevis på att spårvagnar finns. En millimeter utanför romantiska vasaallén.

Min torra hals kommer skrika sig blöt av blod, och få torra pappersdiskussioner till svar. Jag går hem. Det är precis så det är.

Varför skriver ingen något som känns?! Jag hade rensat bland mina favoriter om jag bara hade... känt lite mer att jag borde det. Jag letar efter ord som fastnar. Slött desperat. Hittar några i en bok jag läser om en artonåring som är som jag borde vilja vara men inte riktigt vill. Hon är alldeles för elak, och smart också, men jag blir ändå rädd. I tanken. I känslan känner jag... inte så mycket nu, fast det förr kunde skapat veckor av sjösjuka gungningar i min kropp. Människor som inte vet, som inte orkar massa undran, men som ändå så förbannat jävla gärna vill. Som älskar lukten av rygg. Som hatar tanken på att hjärtat, människans viktigaste organ, sitter bakom galler. Om det inte vore för dom där jäva revbenen. Man kanske skulle bryta ett par. Då skulle jag hamna på sjukhus för första gången i mitt liv sedan min födsel. Gratis mat och kanske någon som frågar frenetiskt för att få fram svar. Varför bröt du dina egna revben lilla vän? Det är sådant man inte skulle kunna skratta bort, fast jag skulle säkert försöka. Kanske någon som skulle fortsätta även om jag skulle försöka. Och så när jag tänker på det, det sedvanliga: illamåendet. Undflyendet i tanken, nej känslan, ja jo. För sedan vet jag inte längre. Då mår jag illa istället för jag har inga fler svar. Jag har inte levt längre än så. Inte kunnat samla tillräckliga mängder erfarenhet för att kunna veta vad som är bra och vad som senare kommer ha varit en läxa. Min läxa. Ge mig den bara så ska jag plugga till jag spyr. Kära fina livet, ge mig min läxa, svart på vitt. Jag lovar att kunna varenda jävla glosjävel på nästa förhör. Jag ska plugga mig nätterna igenom. Det får bli hur det vill, jag vill bara ha den nu. Vill lära mig saker om mig själv.

Den stilla insikten, den gör inte ont, den skaver knappt ens i maggropen. Den är bara jävligt tråkig: finessen med läxor är att man aldrig får facit förrän man lämnat in. Först då kommer svaren.

Moment jävla tjugotvå.

Ge mig något som skakar mig, gör något som väcker mig, snälla ge mig något som känns.

Något enda att gå på.

Hans tunga huvud mot mitt bröst. Han säger att vi kan prata imorgon. Något är jävligt fel men hans ögon orkar inte mer. Något har gjort honom så trött att det inte går. Jag säger okej och lägger handen över hans panna och där ligger jag tills han somnar. Det går ganska fort. Mitt hjärta värker. Klockan är bara tio.