MITTEMELLANTING

Det är lite svårt tycker jag, lite konstlat, att umgås med mig själv.

Men efter att det gått upp för mig hur obefintlig (inte egentligen dålig) min relation till mig själv faktiskt är och hur det påverkar hela mitt liv, är jag villig att göra det ändå. Försöka tills det kanske blir bra.

Är det en garanti att det blir bra?

Man kan ju inte älska alla, heter det ju. Man borde ge alla en chans och kanske en andra också, men om någon bara tar energi från en och aldrig ger tillbaka så är det dags att dumpa. Att inse att man inte passar med alla och att ingen relation är bättre än en dålig relation. Har jag förstått det som.

Så hur gör man när man vill skapa en relation med någon man inte känner. Jag antar att man hälsar, närmar sig, lyssnar på, tar till sig, pratar gott om, pratar snällt till, är ärlig, accepterande, stöttande, glädjs åt, tillåter, gör saker för, gör saker med, bryr sig om, tar hänsyn till, litar på, älskar. Om det vill sig väl. Om det är en människa man känner för och som ger en något. Någon som man passar med.

Är det en garanti att man kommer passa med sig själv om man bara försöker?

• Makt
• Synd
• Kontroll
• Självförakt
• Heder
• Skam
• Stolthet
• Unna sig (ny!)
• Skuld (ny!)
• En riktigt man (ny!)
• Ouppnåelig (ny!)

Sitter här och tänker på vilka fina människor som finns i mitt liv.

Varje gång jag påminns om det, i hjärtat, och inte i allt det där andra som jag tror att jag måste borde förväntas göra med människor. Då blir jag ändå lite varm.

Det här är ju mitt liv. Mitt att spendera med dessa fina människor.

Sitter här och tänker på en dag när jag kan känna för mig själv just så som det känns nu när jag tänker på dom.

Jag säger ibland att jag ska jag göra saker. Tänker för mig själv att jag ska det, och det känns bra. Klippa, klistra, rita, pärla, laga, måla, dansa, sticka, läsa, baka, sjunga, spela, pynta, pilla. Men allra mest tänker jag på saker att stärka mig med. Skriva varje kväll precis just så som det känns. Gå ut och tänka runt. Fika ensam. Säga ifrån. Se folk i ögonen. Andas djupt. Öppna hjärtat.

Där, i tanken, känns det så bra.

Sedan gör jag aldrig något.

Jag fick ett godisfyllt påskägg idag, utav en av ungdomarna jag jobbar med. Hon log och jag slängde mig runt armarna på henne och sa att jag blev alldeles varm i hjärtat. Jag har bara träffat henne en gång tidigare så jag vet att det var för att hon är kontaktsökande och säkert ensam. Men fuck it, ensam är väl jag också och att jag lärde mig dom där fyra akorden på gitarr kanske betyder världen för henne.

Ska jag söka fritidsledarutbildningen till hösten ändå?