MITTEMELLANTING

Det är lugnt, jag har inte glömt bort att världen är full av jävligheter och mitt huvud av snårigt mörker. Jag bara tänkte att jag kan ju skita lite i det och ta en paus. Det gör ingenting. Jag kramar mig själv och går och lägger mig. Min hud har slukat sol, min mun har smält semlor och mitt hjärta har pumpat blod idag. Det är allt jag vet och förmlodligen också allt jag behöver veta.

Jag har en störning och den är inte mitt fel.

Man fick från början lära sig att det är BRA att göra saker för andra. Man var snäll om man lät killen som drog i leksaken man precis fått tag i på lekis ta över den och istället gick och hittade något annat att leka med. Man fick beröm och uppskattning. Sedan var man snäll om man lät killen som drog i brösten man precis fått i början på högstadiet hålla på och istället gick och hittade något annat att skrika på. Beröm och uppskattning. Därefter var man snäll om man lät killen som drog igång alla dåliga idéer på jobbet tro att han var bäst i världen och istället gick och höll sig i bakgrunden. Enormt mycket beröm och uppskattning.

Så jävla bra på att vara i bakgrunden, så jävla fint matchad med bakgrunden där borta. Så jävla snäll.

Men sedan så kom detta: det är BRA att lära sig säga nej. Man skulle veta sina gränser, vara rak och bestämd. Att vara sann mot sig själv är att inte göra saker för andras skull eller för att man har dåligt samvete eller för att man känner att man på något sätt måste. Helt plötsligt. Hejdårå världsbild. För sedan var det helt plötsligt jävligt mycket beröm och uppskattning för att kunna ta hand om sig själv. Skulle man ha slitit den där leksaken ur hans händer? Skulle man ursinnigt vrålat åt hans fingrar på tröjan? Skulle man målat om sig själv och högljutt tagit ett steg framåt med sina egna briljanta idéer? Frågor som dessa ställer jag mig nu.

Jag har en störning: att inte ha någon aning om för vems skull jag gör saker och ting. Och än mindre för vems skull jag borde göra saker och ting. Å ena sidan svälter barnen i afrika. Å andra sidan handlar jag på automatik bara för att folk ska tycka om mig. Jag tänker och vrider och vänder men hur jag än gör tycks det alltid vara fel. Mot andra, mot mig själv. Är det egentligen bäst att säga nej och få skit men behålla sin känsla av självständighet eller att säga ja och få beröm men tappa sin känsla av värdighet? Jag kan inte avgöra. Jag har en störning.

Det är inte mitt fel. Men på något sätt känner jag mig ändå lika lurad.

Jag går rakt ut framför en spårvagn och blir överkörd för jag är så jävla trött på att se mig för. Jag gråter i solskenet men allt är torrt. Luften, mackan, mina ögon. Jag skriker. Jag skriker för sjuan kommer inte när man behöver den som bäst. Jag vill bli slagen så att någonting blöder, jag vill hamna under en spårvagn. Jag vill att vasastan ska vara som chinatown. Jag vill att mitt liv ska vara som svensk pop. Jag vill ha tram number seven to heaven där jag tänker mig att könsmaktsordningen inte finns och inte är något man måste ta ställning till. Jag vill inte ta någon mer ställning. Alla är obekväma och får mig att tänka på porr eller på ingenting. Jag kanske skulle vilja kunna ha sex men allt är torrt. Vinet, halsen, alternativen.

Ingen spårvagn kommer. Inte sjuan, och inte någon av alla andra fem jävla miljoner vagnar som går hem om man har lyckast pricka in en glassig tvåa med högt i tak i dom här centrala delarna av stan. Därför överlever jag. Därför går jag hem. Och det är precis så det är. Dom som blir överkörda har ingen talan. Dom är för världen döda. Dom som av slumpen klarar sig är ett motbevis på att spårvagnar finns. En millimeter utanför romantiska vasaallén.

Min torra hals kommer skrika sig blöt av blod, och få torra pappersdiskussioner till svar. Jag går hem. Det är precis så det är.

Varför skriver ingen något som känns?! Jag hade rensat bland mina favoriter om jag bara hade... känt lite mer att jag borde det. Jag letar efter ord som fastnar. Slött desperat. Hittar några i en bok jag läser om en artonåring som är som jag borde vilja vara men inte riktigt vill. Hon är alldeles för elak, och smart också, men jag blir ändå rädd. I tanken. I känslan känner jag... inte så mycket nu, fast det förr kunde skapat veckor av sjösjuka gungningar i min kropp. Människor som inte vet, som inte orkar massa undran, men som ändå så förbannat jävla gärna vill. Som älskar lukten av rygg. Som hatar tanken på att hjärtat, människans viktigaste organ, sitter bakom galler. Om det inte vore för dom där jäva revbenen. Man kanske skulle bryta ett par. Då skulle jag hamna på sjukhus för första gången i mitt liv sedan min födsel. Gratis mat och kanske någon som frågar frenetiskt för att få fram svar. Varför bröt du dina egna revben lilla vän? Det är sådant man inte skulle kunna skratta bort, fast jag skulle säkert försöka. Kanske någon som skulle fortsätta även om jag skulle försöka. Och så när jag tänker på det, det sedvanliga: illamåendet. Undflyendet i tanken, nej känslan, ja jo. För sedan vet jag inte längre. Då mår jag illa istället för jag har inga fler svar. Jag har inte levt längre än så. Inte kunnat samla tillräckliga mängder erfarenhet för att kunna veta vad som är bra och vad som senare kommer ha varit en läxa. Min läxa. Ge mig den bara så ska jag plugga till jag spyr. Kära fina livet, ge mig min läxa, svart på vitt. Jag lovar att kunna varenda jävla glosjävel på nästa förhör. Jag ska plugga mig nätterna igenom. Det får bli hur det vill, jag vill bara ha den nu. Vill lära mig saker om mig själv.

Den stilla insikten, den gör inte ont, den skaver knappt ens i maggropen. Den är bara jävligt tråkig: finessen med läxor är att man aldrig får facit förrän man lämnat in. Först då kommer svaren.

Moment jävla tjugotvå.

Ge mig något som skakar mig, gör något som väcker mig, snälla ge mig något som känns.

Något enda att gå på.