Trying to sing my conscience to sleep
Jag sitter och gör telefonintervjuer på jobbet. Jag får ont i magen av det, lite. Kan nog vara bra medicin mot min fobi. Fast det är egentligen ingen fobi, jag kallar det så bara för att man alltid måste ursäkta sig om man inte spenderar sitt liv med att svara i telefonen.
Åh, jag vet minst fyra personer som sliter sitt hår nu när jag skriver det här.
Jag vet allt om hur störande det är att inte kunna nå någon och att det inte går att få tag på mig om man verkligen vill mig något viktigt. Fast det är ju lite lögn. Det går visst att få tag på mig om man verkligen vill något viktigt. Jag kanske inte alltid har mobilen på högsta volym och jag kanske inte ens har den med mig. Ring igen lite senare. Skriv ett sms. Skriv ett mail. Då kan jag ringa upp när jag ser det där olidligt viktiga som oftast egentligen inte är så viktigt alls.
Grejen är att jag har spenderat tjugotvå år att träffa personer, prata med folk, göra saker som människor vill - just för att dom vill. Dom. Sedan har resten kvittat och resten är alltså jag.
Jag har blivit så trött. Det kanske är på grund av alla samtal jag har tagit fast jag inte har velat som jag har drabbats av någon slags hypersomni.
Nu vill jag inte mer.
Det är klart att jag ska lära mig att säga nej istället. Bära med mig mobilen nästan jämt, byta ringsignal till något ofrånkomligt, svara och säga hej och säga nej. Nej jag kan inte idag. Nej jag orkar inte. Nej jag vill inte. Nej jag vill inte prata just nu. Nej jag orkar inte hitta på det där. Nej jag kan inte för jag ska göra annat.
Men fortfarande kommer jag ha rätt att säga nej till samtal också. Det har inte ett skit att göra med att man inte tycker om någon. Det har att göra med att man tycker om sig själv tillräckligt mycket för att respektera sin vilja.
Men just nu sitter jag här och pratar för att jag måste sköta mitt jobb. Jag ringer massa föräldrar med barn i grundsärsskolan. Det är faktiskt riktigt jobbigt. Ett barn råkade vara multihandikappat och jag började ställa frågor som "Har han problem med att springa på ett smidigt sätt" och "Talar han ibland otydligt". Den pappan ville inte vara med i studien.
Jag vill inte vara med i telefonhetsen.
Even the wrong words seem to rhyme
Ungefär vid 19.46 slutar allting att vara glamouröst. Jag har syresbrist, vätskebrist, är hungrig, trött i huvudet och har ont. Det underbart stora badkaret i den där jättefina tvåan mitt i göteborgs centrum skulle faktiskt inte vara att förakta just nu. Men så ringer i alla fall mamma och säger att hon mår dåligt av att veta att jag fortfarande jobbar så jag går (ganska lätt) med på att bli hämtad av pappa eller lillebror. Hon skulle uppmana någon utav dom.
Lillebror kör som en tok så jag säger till mamma att jag har så mycket dödsångest nuförtiden att den som går med på att hämta mig måste köra sansat. Jag hoppas ändå att det blir han, för jag har inte träffat honom så mycket men saknat honom desto mer.
The good old days
Här sitter jag precis som förr och hinkar kaffe när alla andra har gått hem. Skriver några rader. Det känns lite fint. Kaffet smakar sådär men är starkt. Jobbet är sådär men längtan är stark. Och det var precis så det var.
När jag satt här och inte kunde undkomma gamla minnen av andra somrar och andra liv men samma dator, samma rum, inte samma men nästan likadana papper så fick jag värsta insikten om glamouren i den väldigt lilla vardagen. Jag har egentligen redan tänkt på det men plötsligt blev det så klart.
Det kanske kan tyckas väldigt oglammigt att sitta här och monotomt mata in datum efter datum efter datum när klockan redan är över sex och jag har skitont i axlarna, igen. Men nej - glamouren ligger i längtan. När vardagen är ganska grå och man kanske känner att man är fast på något sätt, eller måste göra det man gör för att komma vidare, då är fantasin så jävla bra. Gymnasiet kanske var piss på många sätt, men det som var så bra var så bra för att det byggde på längtan. Längtan till studenten, till livet, till friheten att välja själv och till att se till att saker och ting hände. Att sitta här var så bra för att kaffekicken och blicken ut mot mer eller mindre molniga himlar alltid fick mig att längta. Ut i världen, till pengar till mer vin på lördagsnatten, till andra större städer med kiosker som alltid är öppna och lampor som aldrig slocknar och människor som aldrig slutar prata.
Jag misstänker att det är av precis samma princip som små barn älskar att diska och städa fast det egentligen suger. Dom längtar. Till vuxenlivet, till att få göra allt som mammor och pappor gör, till att bestämma själva.
Det har jag också gjort i ett liv. Och det är fantastiskt att ha kommit dit, det är det verkligen. På en miljon sätt eller mer.
Och på ett sätt är det fantastiskt att sitta här igen och få en liten bit av den där gamla känslan.
Jag kan typ låtsas att jag är på väg mot crazy nätter på båtar mellan italien och grekland igen, mot kalla kvällar på marken i frankrike och varma i sanden i söder, att jag ska bestiga berg med för lite vatten i packningen igen och ligga och kräkas i ett rum i barcelona, att jag ska mot fria barer med dryga göteborgare bakom i atén, mot tusentals selectaautomater under spännande nätter på perronger.
Och inte bara till min andrahandstvåa och min eventuella arbetslöshet.
Jag menar det inte, jag vet att jag inte menar det, inte fullt ut. Men jag hittade ett foto på mig själv i mammas byrålåda igår. Ett foto av mig själv ätandes ur en konservburk på ett golv i Paris. Jag var brun och snygg med långt hår och jag såg så jävla inspirerat pirrig och lycklig ut.
Och nu bra vet man allt som man inte visste. Att ingenting blir bra av att dra. Ingenting blir bra av att stanna. It´s all in your head. Men jag längtar någonstans. Jag kanske ska ut i världen snart, ändå. Jag måste bara skrapa ihop lite pengar.
Bara. Som sagt, andrahandstvåa och eventuell arbetslöshet.
Men också kaffekick och blick mot mer eller mindre molniga himlar. Längtan är inte så dum den heller.
I still dont get things right
Det kan vara järnbrist. Eller livsleda.
Doktorn skulle inte ge mig någon behandling mot fysiska besvär för jag har en psykjournal. Och dom kanske har rätt. Men om dom inte har det så får jag ingenting ändå.
Bara rutinfrågorna.
Är du stressad: ja.
Är du pressad: ja.
Är du orolig: ja.
Har du svårt att sova ibland: ja.
Sover du för mycket ibland: ja.
Har du återkommande känslor av nedstämdhet: ja.
och,
Vill du ha medicin för det: nej. Tack.
Men allt är ganska okej ändå. Jag är inte lika rädd längre. Det har skett något under, jag är faktiskt inte riktigt lika rädd längre. Inte för att känna saker. Inte för att tänka. Det finns ingenting man inte får tänka på. Inte för att folk ska tro fel och därmed inte för att uttrycka hur det är. Inte för att bli deprimerad. Jo jag är fortfarande rädd, men inte riktigt lika livrädd.
Det jag ändå är räddast för är nog döden i alla dess former, att saker bara ska förbli och för människors besvikelse.
Jag är inte så jätterädd för järnbrist.
Allt är en gröt
Dagen är inte alls bra fast den borde vara det. Jag gick och la mig svinhungrig igår och vaknade hungrig. Så hungrig att jag inte orkade gå upp och äta något. Tillslut gjorde jag det ändå och det var ganska svårsmält och sedan dess har jag tappat aptiten. Det händer mig ibland och jag har fortfarande inte kommit på varför, det brukar alltid komma tillbaka med råge. Mamma och pappa kom hit och jag hade nog inte alls gått på stan om det inte vore för det men nu gjorde vi det och jag köpte två skålar och en mjölkkanna. Åt lunch på bagatelle och mitt i pastan började jag känna någon slags alldeles för varm yrsel. Jag kan sitta mitt i en väldigt tyst panik. Jag vet inte hur jag gör det. Jag tänker typ, jag måste härifrån, jag klarar inte av det, gud låt dom inte vilja ha en kaffe på maten. Det föreslog dom inte och dom hade ätit upp så vi gick ut och då kändes det bättre. Men ändå, jag orkar inte upprätthålla något just nu. Orkar inte ta tag i något, ta hand om något, stå för något.
Jag vill ligga någonstans och stå för ingenting alls.
Mamma åkte hem med tåget för hon är tydligen rätt trött och har ont i kroppen nuförtiden. Men hennes blodvärden och allt var jättebra, hon kollade upp det. Pappa stannar över natten och ska gå på sience fiction-kongress imorgon. Jag undrar hur mina blodvärden ligger till.
För jag är så jävla orkeslös.
It´s a rough life
Jaha, det här med livet. Ingen har undgått hur jag är med det. Har varit. Kanske kommer att vara för alltid eller i alla fall tills döden skiljer mig och livet åt. Det har aldrig varit lätt. Det är bara så jävla svårt att fejsa att det kanske aldrig heller kommer att bli det. Man tänker ju gärna att det är en kamp för att uppnå något och komma någonstanns. Ta sig framåt tills man är där och sedan... är man där. I den totala lyckan. I den fullkomliga kärleken, i det perfekta jobbet. Men suck. Det funkar ju inte så.
Jag skulle egentligen inte skriva ännu en text om att livet är svårt, att jag inte vet vem jag är och att jag inte vet om jag räcker till (det är trubbel med ungdomarna jag jobbar med, det är trubbel med att behålla jobbet överhuvudtaget i insparingstider eller under rent fjäsk, livet slår alldeles för hårt mot kära omkring mig, jag är dessutom hungrig och har inte direkt påbörjat sommarkursen som startade för över två veckor sedan). Det jag egentligen skulle skriva något om, var folk som faktiskt hittar sig själva.
Eller trillar på plats.
Fy fan vad skönt det är! Jag kan lyssna och titta på dom, iakta dom i en evighet. Jag bara njuter. Dom finns faktiskt. Det händer faktiskt. På riktigt i den här världen oavsett om det har varit karga tider innan.
Det gick upp något för mig idag, som jag nog helt missat innan, om en släkting till mig som jag känt hela livet i princip. Hon har inte alltid haft det helt lätt. Faktum är att det nog har varit det motsatta. Idag inser jag att hon den senaste tiden har gått och blivit vrålkär. I en tjej. Och allt känns så jävla rätt när dom skriver till varandra om hur det smärtar att bo långt ifrån och hur hårt dom ska hålla varandra när dom ses. Jag är så glad att någon ÄNTLIGEN släpper fram lite procent i vår släkt.
Men allra gladast är jag för att jag ser så väl mellan raderna hur hon har hittat hem. Hon låter och rör sig på ett helt nytt sätt. Tänk att jag inte förstod varför när jag träffade henne för några veckor sedan! Det har nog inte med själva kärleken i sig att göra, utan mer att det märks så väl att hon landade i sig själv i samband med den. Hon gör det hon vet är rätt oavsett och när man har hittat något så rätt som kan ses så fel och ger fan i att det kan det. Då tror jag man har kommit en bra bit. Det märks att hon har trillat på plats. Det finns faktiskt dom som gör det.
Det omöjliga tar bara lite längre tid
På väg hem från jobbet ringer hon och jag hoppar av i farten. Vi går runt lite och pratar om relationer som mycket väl kan vara det svåraste som finns, men väl också är det vi lever för. Sommarkursen verkar bra. Efter vad hon berättar om boken som hon redan läst. Fitthår, förakt och världens viktigaste vänner. Jag går hem från grönsakstorget och i parken tar jag av mig skorna. Lite för att min ena tå gör ont, mycket för att det är en frihetskänsla. Det har regnat en hel del under dagen och jag vet att fötterna kommer att bli blöta så jag låter dom bli det direkt, så blöta att man inte längre bryr sig. Så balanserar jag hemåt med tygskorna i handen, det känns som om jag är med på cirkus och går tiotusen meter upp i luften. Det är liksom stillsamt och hisnande på samma gång. Det känns som om jag är med i en film och jag gillar filmen. Det är en fin film med vackra miljöer och rogivande stämning. Det är en levande film med kärlek och längtan. Äventyr. Jag ser mig som på film och jag tycker om huvudkaraktären. Det är då det händer, jag tycker om huvudkaraktären.
Det är ju ingen film, det är mitt liv. Det är jag. Plötsligt tycker jag om mig själv där jag går utan skor och jag vill krama mig. Folk tittar och det spelar ingen roll.
För en sekund känns det som om allt är möjligt.
Allt handlar om den förbannade sommaren
Det finns knappt någonting inte refereras eller anknyts till sommaren nu. Nu är den här, nu är den verkligen här och snart är den borta. Solen skiner kanske bara i dag. Kanske är idag vår allra sista chans att dricka ljummet rosévin i myggbitenhet vid någon bajsluktande sjö och prata om hur fint livet är på sommaren. Folk springer runt och är helt hysteriskt carpe diemska. Jag hatar det. Jag hatar det äckliga latinska uttryck som folk tattuerar i svanken och som säger oss att det är fel på oss för att vi analyserar längre än till solen går ner.
För det var först i år jag kom på det: det är inte för att man förväntas vara lycklig på sommaren man går ner sig.
Det är för att man önskar att man vore det.
Det är för att man hela dagarna ser allas léende munnar (min kan knappt andas för värmen) som säger att allt är så lätt. Summer time and the living easy. Juni juli augusti och allting verkar lättare då. Vad är det egentligen som verkar lättare? Kläderna som hänger på kroppen kanske. För det är fan inte luften. Det är inte huvudet. Det är inte att få vara ifred. Men alla andra verkar tycka det, och jag antar att man börjar undra vad det är för fel på en. Tänk om jag vore lika glättigt lättsamt solskenslycklig. Det verkar så skönt att vara som alla andra i Sverige som börjar pirra så fort kvicksilvret stiger över tjugotre.
Jag lider inte av att folk förväntar sig att jag ska vara lycklig bara för att solen skiner. Men jag lider av att jag önskar att jag vore det.
Men sedan tänker jag, om alla som klagar en hel höst, en hel vinter och en halv vår på hur mörkt och kallt och svårt allt är, att jag inte fattar vad dom håller på med. Om dom vet att allt som krävs för att dom ska blomma ut i en helt magisk livslust och lycka är lite jävla sol, varför flyttar dom inte härifrån?
Det är väl det som gör lite ont, tänk om jag också hade svaren. Tänk om svaret på mina livsfrågor var något så högst uppnåeligt som sol. Jag skiter i om man ska vara lycklig på sommaren. Men fan vad skönt om man bara vore det.
