MITTEMELLANTING

Vad gör man åt det faktum att döden finns och kommer att ta alla inklusive en själv?

Vad gör man vad gör man vad gör man vad gör man?

Magen gör ont. Lungorna gör ont. Hjärtat gör ont. Benen känns svaga. Armarna. Allt. Hjälp. Vad gör man?

Hur gör man för att komma tillbaka till det normala stadiet där man kan låtsas att världsliga saker spelar någon roll och att det finns något man bryr sig om och att känslor är på riktigt?

Hjälp. Jag vill inte dö.

Vad gör man?

Jag har ju aldrig legat på sjukhus, bortsett från när jag föddes. Jag har alltså aldrig fått reda på om jag möjligen är en utav de få som har alla organ på motsatta sidan mot vad folk vanligtvis har. Om jag är det, det vill säga om jag har det, sitter väl mitt hjärta till höger och isåfall är det kanske det som går sönder.

Jag tycker inte att det känns som ett tryck över bröstet. Det känns som om jag inte kan fylla lungorna med luft utan att det gör ont. Men så försvinner det och så kommer det tillbaka igen. Det har suttit på andra sidan också. Så känns inte ångest.

Det kan vara pollen. Eller astman. Eller lungcancer fast det tycker jag inte att jag förtjänar, men lik förbannat kan det vara det ändå. Det kan vara för tajta tröjor trots att det känns osannolikt. Det kan vara för lite utomhusluft. Det kan vara dålig hållning eller dålig kosthållning eller för lite motion eller för mycket sömn. Men jag tror inte att ångest känns såhär. Så stillsamt.

Det är duggregn och mörkt och antagligen är det min tryggaste miljö. Mitt tryggaste sällskap. Och ja, jag vet inte men så är jag liten jag är svag jag är sårbar jag är kanske till och med dålig. Men jag blir bara kramad, inget annat farligt händer. Inget utav det jag föreställer mig ibland i min ensamhet.

Ändå är det så farligt att öppna sig, så farligt.

Det är en annan tid. Men det känns som ett annat liv.

Är det för att man inte är hel som människa? Eller jag menar för att man aldrig har varit det? När jag tänker tillbaka så minns jag väldigt, kanske ovanligt, mycket. Men det känns som om jag minns någon annan.

Jag minns exakta känslor och detaljerade tankemönster. Jag minns heliga löften och utarbetade planer och bestämda regler. Andnöd och obefintliga flyktvägar. Jag minns hur man gör när man rättar sig in i ledet. Jag kan det fortfarande så väl. Jag minns hat, mestadels inåthat för där fanns ett tomt utrymme att rikta det mot. Jag minns lättnad och jag minns känslan av räddning. Jag minns rädsla, extrem ofantlig enorm rädsla. Press och utfrågningar, jag minns frustration och hjälplöshet. Jag minns en jävla massa tomhet. Och jag minns någons, mina, tårar mot ett blått plastgolv.

Men jag minns inga tankar om mig, inga omtankar.

Jag försöker minnas. Anstränger mig. Jag måste väl ha... Men det är lönlöst. Det finns inga sådana minnen.

Jag kan komma på gånger då jag var glad, då jag nog skulle sagt mig vara lycklig. Till och med gånger då jag mådde bra. Eller tänkte att jag gjorde det och således också hade känslan av att göra det. Det kanske är samma sak. Det kan jag komma på, jag kan minnas kärleken i mitt bröst. I min mage och i fingrarna. I benen som sprang, som kunde springa för alltid. Så var väl alltid känslan just när pressen inte var där. Den skulle komma tillbaka i tusen miljoner former varje gång och det var väl inte det att jag inte visste. Det visste jag väl. Det var olika personer, olika sätt att desperat vara till lags. Det var bara det att jag trodde att det var sådant livet var. Övervägande fyllt av kamp för att vara så pass okej för någon eller några att jag fick stanna. Så dom få små stunder där den känslan för en minut eller ännu mindre var försvunnen, dom stunderna skulle jag ha kallat mig lycklig.

Det var också dom gångerna jag hade lyckats att inte säga fel sak eller klarat av att bete mig precis så som någon tyckte om mig när jag gjorde.

Omtanken fanns hela tiden, jag var helt uppfylld av omtanke. Faktum är att jag har spenderat tjugofyra timmar om dygnet i många långa år med omtanke. Tanke om, och på, andra.

Jag valde inte bort mig själv.

För det var aldrig något val.

Jag hade inte två alternativ i huvudet; gör som du vill eller som den vill. Bete dig som du tycker känns bra eller som den tycker känns bra. Känn efter och var dig själv, eller var någon som någon gillar. Om jag hade haft det hade det kanske varit lättare. Och svårare.

Det fanns bara ett enda sätt. Det var allt jag visste. Det gick på automatik, jag tänkte aldrig efter. Jag bara visste vad jag var tvungen att göra. I varje situation, i varje sammanhang, på varenda känsla.

Det var ju för min skull. Jag ville ju må bra och vägen dit gick genom dom jag tyckte om. Om dom var nöjda med mig fick jag kärlek. Kanske en stund utan press. Det var värt precis allt.

Om någon sedan mot förmodan tyckte om mig för den jag var kunde jag inte ta det. Eller ja, tro det. Det är ju inte så konstigt. Den jag var var ju... jag vet inte. Jag vet inte vem det var.

På sexton år eller något har det med andra ord inte hänt mycket. Jag är precis likadan nu. Det är samma äckliga press och jag resonerar på samma självrespektlösa sätt. Det är inte meningen, det går på automatik.

(Förlåt, vill jag i alla fall skrika till mig själv.) 

Men jag tänkte aldrig efter. Det gör jag nu. Jag har ett val, för nu vet jag att jag har ett val. Så det kanske blir lättare. Och svårare.

Det var en annan tid. Men det är samma liv. Jag ska bara komma på det.

Min kollega säger att hon har världens bästa jobb. Fritidsledare, världens bästa jobb.

När folk säger det blir jag så glad att jag vill hoppa och kramas.

Min mamma till exempel, hon säger likadant. Sedan kommer hon hem och gråter för att det är så svårt ibland. Eller så ligger hon i soffan med migrändunkande huvudvärk och hon somnar innan klockan åtta vissa kvällar men det är nog mer för att hon är sådan än för att jobbet gör henne så trött. Men det gör henne trött, hon börjar klockan sju och eftersom hon lägger stor vikt vid att kunna ta sig sin tid så går hon säkert upp innan fem och det medför att hon går och lägger sig på kvällarna. Ändå har hon världens bästa jobb. Hon är arbetsterapeut.

En gammal arbetsgivare till mig har också världens bästa jobb. Hon är församlingspedagog.

Min kollega säger att hon aldrig har ågren när semestern tar slut, hon bara tänker att okej nu börjar jag jobba igen. Till och med längtar lite. När hon inte har varit där på kanske en vecka, ibland blir det så på vår fritidsgård när man har kombinerade tjänster och stängt och så, då saknar hon det. Eller dom, ungdomarna.

Det är nog dom jag kan komma på som har världens bästa jobb.

Och just det, en till. En kille som jobbar på kulturskolan. Han säger att han drar ner medelåldern där med säkert trettio år, bara för att har man en gång fått en tjänst på kulturskolan stannar man tills man går i graven.

Fan, när jag blir stor ska jag har världens bästa jobb. Åh vad jag önskar mig världens bästa jobb. Snälla.

Jag har i alla fall kommit fram till en sak.

Att jag inte vet någonting.

Det känns som om precis allting jag tänker nu, lika gärna skulle kunna vara det rakt motsatta. Fattar ni? Som att om allt var svart eller vitt när man var tonåring och sedan blev grått, så är allting numera svart OCH vitt. Och grått. Och alla andra färger också. Det finns inga svar. Finns det ens några frågor? Var det en fråga i sig? Jag blir galen. Jag kommer nog att bli det, galen.

Eller så är jag bara världens mest vettiga människa. Som inte har fattat det. Som inte har fattat någonting. För det känns som att jag inte vet någonting längre. Kan man lita på något över huvud taget, frågar jag mig. Plötsligt börjar jag ifrågasätta alla sanningar jag någonsin trott på.

Jag ska fan inte borsta tänderna ikväll.

Det kanske visar sig om femton år att det är väldigt viktigt att skippa att borsta sina tänder för att dom slits ut så mycket om man gör det och att det i nittioåtta procent av fallen leder till röta och tandlossning.

Eller så gör det inte det.

Jag klampar in, trött och svag i kroppen. Jag och Tempo har fotograferat hela dagen och jag har frusit och svettats och spänt mig i konstiga positioner, och så en Lidl-handling på det. Hittar brevet med resultatet från högskolesprovet, dricker juice direkt ur förpackningen, slänger in den grekiska yoghurten i kylen och tänker på att jag slipper längta efter grekyoghurt, banan och honung-kombon ikväll. Sedan drar jag fram verktygslådan och bankar i några spikar eller skruvar i väggen ovanför diskhon. På exakt avstånd, jag mäter med ett papper. Där hänger jag upp diskborstar, handskar och vaskrensare och det blir riktigt jävla bra. Så bara slår det mig att; jag klarar mig ju. Jag klarar mig bra.

Så jag lyssnar på Lykke Li och väntar på Lonito och fortsätter att klara mig.

som är förvirrad.

Det kanske bara är jag som samlar upp alla plektrum från golven och lägger dom i en och samma burk. Och det är väl kanske bara jag som vrider kopparna i skåpen så att alla öron pekar åt samma håll. Det kanske bara är jag som pratar om allt som är rätt och fel och allt man fan måste när jag egentligen inte har någon aning om vad man måste och jag antar att det bara är jag. Som bäddar sängen varje dag mer för att det är fint än för att sängkläderna blir smutsiga. Vissa saker spelar inte så stor roll men det måste vara ordning ordning ordning. Då kanske det inte kommer kännas så splittrat inuti min mage mer.

Jag önskar ibland att jag inte behövde sortera, plocka eller rensa mer. Att allt bara skulle gå ändå. Att allt bara skulle vara

lätt.