MITTEMELLANTING

Fina omtänksamma jag som bryr mig så mycket om folk att jag faller ihop och går sönder på mitt golv om kvällarna. Jag som har så ofantligt hög eq att jag känner allting med alla jämt hela tiden. Det finns så mycket utanför dörren, och jag öppnar den och alla fönster samt min stora bryende famn för allt varje gång undantagslöst. Jag ska lösa det här. Också. Varenda lilla besvikelse, varje liten misströstan hela världens bekymmersamheter.

Som om jag hade en uppgift. Som om jag vore utvald. Sänd till jorden, tilldelad denna eq för att jag vore menad att uträtta underverk med den. Som vore det min plikt och inget annat. Självklart, jag ska lösa det här.

Så jag vecklar ut mina darrande ben, det finns så mycket ont att stå upp för. Jag sträcker ut händer och mina klena armar. Jag kan inte göra tio armhävningar på knä men det finns så många svaga att resa. Med humöret längst fram i Lisebergsbanan, det finns så många ojämnheter att räta ut. Tänker jag där jag ligger trasig på golvet.

Eller. Det finns så mycket ont JAG ska stå upp för tills allt blir gott och omvänt. Det finns så många svaga ajg ska resa och dra i tills dom kan gå själva. Det finns så många orättvisor JAG ska jämna ut tills allt är frid och fröjd. Tänker jag där jag ligger trasig på trägolvet, precis innan jag vecklar ut benen, sträcker ut armarna, öppnar famnen och dörren för allt lidande.

Men det är inte godhet. Det är inte fint.

Det är sådan jag är för att vad skulle jag vara annars? Vem skulle jag hjälpa om jag inte skulle hjälpa andra? Vem skulle jag stå upp för? Vem skulle jag resa? Vem skulle jag jämna ut dalarna för?

Händerna för öronen. Ögonlocken hårt knutna. Nej, inte det, det går inte.

Godhet? Det är bara oförmåga att finnas där för sig själv. Jag är inte falsk. Jag bryr mig precis så mycket som jag utger mig för att göra och visst vill jag hjälpa minst så mycket som jag säger att jag vill. Men faktum kvarstår; att hela tiden hålla på så, det är att leva genom andra. Genom att finnas där och göra allt för andra. Genom känslan av att göra något, göra någon skillnad, betyda något, kämpa och ge sig fan på något, ja att komma någonvart.

För vad skulle finnas kvar av mig om jag inte längre fick hjälpa andra?

Ingenting.

Min oförmåga att hjälpa mig själv, möjligen. Jag kan inte. För jag vet inte hur jag skulle göra, precis som alla andra. Jag vet inte om jag ens behöver någon hjälp. Tänker att visst är väl jag förhållandevis stark, förhållandevis leende, förhållandevis trygg. Eller?

Att jag skrattar ut mina egna känslor eller kallar mig själv patetisk när jag känner något, att jag inte kan ligga still fyra minuter på spikmattan för paniken, att jag tror att jag inte finns om jag är själv, att jag gråter för ingenting och oftast för allting, att jag förnekar döden, att jag pratar om mina jobbigheter först när jag redan löst dom, att jag inte orkar eller vågar stå upp för mig själv och kränkt åker hem med huvudvärk istället, att jag inte heller lever mitt liv utan något annat konstigt i väntan på livet eller på "sedan" när man kommer veta vad man vill hur man vill att man vill, att jag inte känner mig själv, inte ens bekant, att jag inte vet vad jag ska ta på mig för att jag inte vet vem jag är eller om jag ens är en person som undrar vad hon ska ta på sig, att jag är rädd att jag bara går runt och låtsas allting att allting bara är på ljug att jag luras att jag känner massa saker och är en massa saker när jag egentligen bara är

ett stort svart hål. Något som ser ut som en människa men om någon skulle (få) titta inuti; vakuum.

Det räknas liksom inte.

För det finns ju faktiskt dom som hatar sig själva, i spegeln, i nya tröjan, hemma från festen, över toan, under täcket. Det finns ju dom som våldtas och offeriseras av sina nästa och av sammhället. Det finns ju ändå dom som inte längre har någon mamma som bara har spriten, som har en pappa på psyket eller en syster i fängelse och tio bröder att ta hand om. Det finns dom som är ensamma, som är ensamma på riktigt och inte bara på låtsas som jag.

Jag som har alla, som har alla jag har som jag beundras ihjäl av och som håller mig i händerna och ser mig i ögonen och som ringer och kommer och skriver och bryr sig, som jag bryr mig sönder och samman om.

Som ändå är så jävla ensam.

Det är inte godhet. Det kan aldrig vara godhet. Det är jobbigt att det inte är det, när man levt ett liv i tron på att man kunde skapa sig en identitet utifrån att finnas för andra. Någon som alla skulle gilla.

Alla utom jag själv. Kom jag på. Jag själv försöker titta på mig och säga vad jag ser. Jag ser ingenting. Jag är rädd att det inte finns något där.

Det kan aldrig aldrig aldrig vara godhet.