MITTEMELLANTING

Jag är ett mittemellanting. Ett ting mitt emellan. Mitt emellan allting. Mitt emellan allt och ting.

Att få grepp om mig är inte fullt så enkelt (tro mig, jag har försökt i snart tjugotvå år nu och börjar sluta försöka). I alla fall om din hjärna spelar efter reglerna den här världen lär hjärnor att spela efter. Reglerna som handlar om mönster, som handlar om samband, som handlar om fack, som handlar om stämplar. Ni vet. Reglerna som vi alla har läst gång på gång, som dom flesta av oss har fördömt minst en gång, och sedan gjort sitt drag efter minst två.

Jag kan inte ens få grepp om mig själv för jag är en sådan människa som inte stämmer överens. Och följdaktligen också en sådan som undrar om någon människa över huvud taget stämmer överens. Egentligen, alltså. På riktigt. Enligt reglerna passar jag helt enkelt inte ihop, men kanske viktigare: jag vill inte passa ihop. Inte bara för att. Och kanske viktigast: jag vill inte vilja passa ihop.

För varför skulle jag?

I grund och botten handlar det väl ändå om öppenhet. Och förstånd. Att aldrig kunna bestämma vart man står i någonting, bara för att verkligheten aldrig på riktigt ÄR det ena eller det andra. I verkligheten verkar det ena bottna i det andra, det andra verkar vara beroende av det ena eller så är både det ena och det andra lite rätt och lite fel på samma gång. På olika sätt. Jag levde ett tag i verkligheten, slogs ned av den lite för ofta men berusades av den rätt ordentligt också. Såg reglerna, normerna och tankarna om hur verkligheten skulle vara, rivas upp och kastas runt. Då förstod jag. Och så blev jag blev ett mellanting. Enligt reglerna, alltså.

Jag tycker om att vara ett mellanting. Även om det är shit så jobbigt också. Jag menar, jag gör ju som jag vill. Jag tar det bästa från alla världar. Gällande allt eller nästan allt.

Jag går runt sminkad i pastellfärgade tyllkjolar och missmatchande mönster. Och jag försvinner i mängden i slitna sportjackor och blåjeans. Jag tycker att man ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Och jag är arg på att folk inte inser att kondomer är till för att undvika att leka med liv (och att klia sönder blåsor förstås). Jag tycker att mainstreamiga radiohits äger. Och jag vill åka till Berlin och gå på obskyra hippa undergroundklubbar. Jag förbannar att folk kan ligga i soffan och dricka kaffe i ett liv med heltidslön. Och det skär i mitt hjärta att folk som inte klarar av att jobba skola svälta och förtvina. Jag är förmodligen världens mest rastlösa, rotlösa, veliga, aldrignöjda, neurotiska människa. Och jag är sedan över två år tillsammans med jordens vackraste person. Till och med bor ihop ja, numera.

Det är nästan som en störning, jag klarar inte av att tycka något utan att ha tagit hänsyn till andra sidan av myntet. Avskyr att göra något bara för att det ska stämma överens med något annat jag gör. Men eftersom allting är relativt så kan jag förstås inte uteslutande alla gånger jämt kalla mig själv för mellanting heller. Dock verkar gångerna jag inte kan det, bli färre med åren. Och jag tror att jag någonstans också strävar efter att i största möjliga mån se saker och ting från olika håll, och vara alla mina sidor. Får man det?

Jag är alltså en ifrågasättande, förstående, orsaksletande, relativiserande, öppensinnad, argumenterande, bakgrundsbegrundande, grubblande, analyserande, flexibel, främlingsmottagande, tvekande, mångfaldsbejakande, sökande, skeptiskt person. För det allra mesta.

Och så tänker jag, varför skulle man inte få det?


Sedan så tycker jag att respekt är jävligt viktigt också. Av naturliga skäl.