Det får inte vara så nu.
Jag har en märklig känsla av att jag måste komma iväg, att det måste bli av. Rentav att det kommer göra något med mitt liv. Jag är inte den som är den men jag drömde om breda gator (vilket är helt tvärtemot verkligheten) där det regnade sol till mitt i natten. Och om sopor som vi slängde och jag vaknar och tänker: jag måste komma iväg.
Blir utdragen från biblioteket på promenad, fast jag är kall och vill krypa in i ett hörn och försvinna. Jag är glad att det inte blir så tillslut. Jag går i svinkylan och medan solen skiner över vattnet lyssnar jag på hur folk har gjort slut. Hur otippat det är. Jag går hem och tittar på never let me go och jag gråter och gråter. Jag gråter för folk som har gjort slut och för dom som ska göra det. Jag gråter för dom som måste dö, oss allihopa. Det ser ut som om jag gråter för klonerna i filmen vars liv endast är till för andra. Men egentligen: känslan. Vem är mitt liv till för? Jag gråter och gråter och gråter. Jag gråter för att jag faktiskt inte vet.
Jag måste komma dit. Jag måste få möta våren med en kaffe på en uteservering. Jag måste få gömma mig bakom andra språk och utan något att göra. För att hitta ett, för att hitta vad jag ska göra.
Och meningslösheter som flighter och semesterdagar står i vägen. Det får inte vara så nu.
Blir utdragen från biblioteket på promenad, fast jag är kall och vill krypa in i ett hörn och försvinna. Jag är glad att det inte blir så tillslut. Jag går i svinkylan och medan solen skiner över vattnet lyssnar jag på hur folk har gjort slut. Hur otippat det är. Jag går hem och tittar på never let me go och jag gråter och gråter. Jag gråter för folk som har gjort slut och för dom som ska göra det. Jag gråter för dom som måste dö, oss allihopa. Det ser ut som om jag gråter för klonerna i filmen vars liv endast är till för andra. Men egentligen: känslan. Vem är mitt liv till för? Jag gråter och gråter och gråter. Jag gråter för att jag faktiskt inte vet.
Jag måste komma dit. Jag måste få möta våren med en kaffe på en uteservering. Jag måste få gömma mig bakom andra språk och utan något att göra. För att hitta ett, för att hitta vad jag ska göra.
Och meningslösheter som flighter och semesterdagar står i vägen. Det får inte vara så nu.
A sign is not near to enough
Plötsligt känner jag det i hela kroppen: något storslaget måste hända. Jag vet inte om det är Egypten eller om det kan vara den extra koffeinrika latten som gör att jag mobilbloggar det här. Jag har bara en stark känning av att jag inte får glömma bort det. Det här är till mig själv, och till er om ni vill. Något storslaget i kärlekens namn. Något som visar tydligt hur vi hör ihop och som känns i varendra cell. En karensdag, en rymning, något vi inte trodde var möjligt. Det måste hända för annars kommer ingenting att hända mer. Min hud börjar bli märkbart skrynkligare och mitt sinne mer svårmodigt än för några år sedan, det måste hända nu. Jag är hoppfull om hopp visar sig. Det måste explodera. Det behöver inte vara hörbart, inte synbart utåt, men inuti måste det explodera och ta eld. Innebär detta att något kommer brinna ner så okej, brinn då för i helvete.
