MITTEMELLANTING

Hans tunga huvud mot mitt bröst. Han säger att vi kan prata imorgon. Något är jävligt fel men hans ögon orkar inte mer. Något har gjort honom så trött att det inte går. Jag säger okej och lägger handen över hans panna och där ligger jag tills han somnar. Det går ganska fort. Mitt hjärta värker. Klockan är bara tio.

Blodet forsar fram i venerna. Det är skönt och kan bero på detta: det är något nytt nu. Jag vet inte vad. Livet kommer komma med något eller så kommer vi komma till livet. Det kan också bero på min kvällsmat: ett paket halloumi och fyra kick. Massa svensk honung mot förkylningen. Jag har länge trott att honung har en viss antibakteriell inverkan på saker och ting. Nu har det visat sig att det bara är svensk honung som har det, i resten av världen tillsätter man någonting som tar bort den egenskapen. Vad nu det skulle vara bra för egentligen. Jag kramar mina fina kollegor god jul idag efter fem timmars ikeaskruvande. Jag tänker att vi kunde haft det fint dom och jag, det kommande året. Det knyter sig lite i magen när jag tänker på min fastfasta årsheltidstjänst och att jag kanske gjort fel val. Jag googlar och läser massa om hur mycket csn man kan få när man pluggar franska i paris genom ett språkresebolag. Utifallatt.

Jag hör ord från tv:n. Ord om svensk stolthet och våra soldater och hur viktigt det är att stå upp och visa att man vågar. Att inte dra sig ur. Det knyter sig i magen. Jag känner inte igen mig. Det här liknar det man läste om i historieböckerna när man var liten, det man hör på nyheterna om platser långt borta. Det liknar inte den verklighet jag hade tänkt mig att leva i.

Jag tycker inte heller om att människor spränger sig på gator. Jag mår också otroligt illa av fanatiska ord som: "Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden."

Men jag vet inte om det är varken mer eller mindre skrämmande med ord om hur vi Svenskar med stora S minsann med stolthet ska stå upp.

Stolthet. Vad är det?

Efter tusen mörka ord ska jag säga detta: början till natten känns lite varm.

Jag har haft ont i kroppen av köld idag. Och av vanvett. Men hemma, här, nu, av duschen och stearinljusen och folkmusik och kyssar har jag tinat lite. Man kanske kan göra det ibland. Vi har ätit massa pommes frittes och haricot verts och svulstiga omeletter och suttit vid köksbordet och pratat och pratat och pratat. Om livet och ambitioner och jobb och möjligheter och längtan. Och om ett svinkallt och frustrerat men ändå värmande göteborg.

Jag måste sluta vara så förbannat rädd för att vara kär. För att vara kär utan att vara så förbannat rädd är så fint.

Fjortonfemtiosju avslutar jag min frukost. Idag är inte en dag när jag har "kommit upp och gjort något av dagen". Precis som om dagen inte redan är något, utan att jag går upp. Jag skulle kunna ligga i sängen en hel vecka och dagarna skulle vara helt proppfulla av massa något i alla fall.

Jag är för mjuk för den här världen. Det känner jag så ofta. Världen är så jävla vass.

Jag vill få en klarare bild av vart jag egentligen vill. Nu är jag en kalv på ett mycket halt isflak. Allt jag ser och allt jag kan föreställa mig är det kalla vattnet och ytterligare några små flak som flyter runt på det. Jag har stora svårigheter att hålla mig kvar men har heller ingen lust att trilla i. För hur långt jag än skulle simma, skulle det bara leda till ännu ett isflak.

Jag är nog lite ensam.

Jag har så ont i magen. Det är tvåtusentio och the ark splittras. Dom säger att det är dags att "gå vidare i livet" och symboliken skakar mig tills jag mår illa. Gamla sorger. Framtida sorger. Vad är precis exakt just nu? Jag skulle behöva en utgångspunkt men hittar ingen.

Hjälper det mig att åka bort?

Men å andra sidan: hjälper det mig att stanna hemma?

Allt jag undrar: om det händer något. Vad fan som hjälper mig av allting jag försöker med. Gråta tills jag får huvudvärk? Skriva noggranna listor? Klämma pormaskar tills näsan flagnar? Skrika och slå (i kuddar)? Googla existensiella frågor? Säga ifrån till chefen? Dricka så jag blir full en natt och bakfull två dagar? Prata i oändlighet eller så länge någon orkar höra min röst? Skriva kryptiska texter om nätterna? Använda tandtråd? Ironisera över mitt eget liv? Möblera om? Onanera tio gånger på rad för att se vad kroppen klarar av? Gråta i kollektivtrafiken? Baka bananpajer? Beställa splitter nya självhjälpsböcker? Dricka mängder av kaffe? Desperat försöka hitta något att läsa? Titta på sälarna i slottsskogen? Ringa någon?

Det är så svårt att veta hur man ska göra. Vill att utgångspunkten ska vara hur det känns nu. Men jag hittar den inte. Vad är egentligen precis exakt just nuet?

Jag känner bara magont.

Andra advent. Väntar på vagnen. Väntar på lönen. Väntar på våren. Väntar på världen. Väntar på livet. I tjugotvå år nu. Väntar på att dagar som någon senare ska säga var mina bästa ska gå. Men jag ska minnas, om allt löser sig någon gång, hur jävligt det var. Jag ska komma ihåg att vara glad för att bli äldre. Och klokare är jag helt säker på att jag blir, det blir jag hela tiden. Jag väntar inte på att bli vettigare - det blir jag bara. Det jag väntar på, det jag menar när jag säger livet, det är inte mera insiktsfull. Det är gladare, lättare, tryggare, hårdare, säkrare, lugnare, klarare, starkare, renare. Jag är inte ens helt säkert på vad jag menar och vänta har blivit sådär konstigt som det blir när man sagt ett ord för många gånger på rad. Man förstår inte längre innebörden. Jag börjar bli otålig. Otålig är här en omskrivning för jävligt orolig.

Äter en macka med ägg och för mycket örtsalt, jag liksom tappade burken.

Mina fina ungdomar. Det är så svårt att räcka till. Att verkligen kunna göra något. Jag hatar den där uppgivna blicken som säger att dom redan hört det tusen gånger. Att det är det alla vuxna säger och att dom vill höra något nytt. Vad vill dom höra tänker jag?

Jag har två strategier:

Dom är ju människor. Okej dom är mitt jobb också men om jag pratar till dom som om dom skulle varit mina vänner, min bror, bekanta på stan. Med samma respekt. Och om jag inte cencurerar mig för det skulle jag aldrig göra i verkligeheten, då kanske det går att nå fram. Det funkar sådär. Dom är människor. Men grejen med människan är att hennes trettonåriga hjärna har inte registrerat hur hon tänkte som åttaåring och vet ännu inte hur hon kommer tänka när den fyllt tjugotvå, hjärnan. Jag försöker men det är en helt annan värld. Dom ser så vuxna ut ibland. Någon mening låter så mogen. Men sedan bubblar någonting upp som gör att jag inte vet, är dom barn? Dom vet inte själva.

Vad skulle jag ha velat höra? Funkar bättre. När dom berättar om hur dom inte klarar av en tjej i sitt gäng som bara blir vrålarg vad dom än gör, som måste ha all uppmärksamhet, vara mest omtyckt av alla hela tiden såväl killar som kompisar som fritidsledare. Som sårar dom gång på gång och som ger dom dåligt samvete om dom vill gå sin egen väg. Då ger jag upp mitt försvar. Då säger jag det som jag hade velart höra. Ni måste ingenting. Dom vuxna i skolan tvingar oss att bli sams innan vi kan fortsätta. Om vi säger att vi inte vill prata tvingar dom oss att göra det ändå men prat tar ju inte bort att man är sårad, man kanske inte vill förlåta just då för att någon tvingar en. Dom andra fritidsledarna tvingar oss att bli sams och hotar med att vi inte får fortsätta jobba i cafét här annars. Sådant kan faktiskt ingen i hela världen bestämma över, säger jag. Man måste inte vara med någon om man inte vill. Och man måste inte vara med en och samma person hela tiden. Så säger jag. Man kan ha olika relationer på olika sätt. Ni behöver inte rangordna och säga vem som är bäst och tvåa och trea. Det gör mer ont än vad det hjälper någon. Vi vill inte hålla på såhär säger dom, det är så jobbigt, men vi vet inte vad vi ska göra. Då har vi i alla fall kommit någonstans i samtalet, tänker jag.

Och förresten så är det klart att jag inte bara smutskastar den tjejen heller. Det är klart jag drar på mig min vuxenmask och berättar att hon såklart är arg för något annat, kanske känner sig sämre och mindre värd än alla dom andra och därför måste skrika på bekräftelsen hela tiden. Dom suckar. Säger att dom tycker om henne men att det inte funkar att ha en sådan relation, att dom mår dåligt av det. Var jag så klok när jag var tretton?

Yoghurt med honung avslutar min frukost. Mjuk och söt. Lite halvt på skämt säger jag ofta att jag har svårt att kommunicera med tonåringar. Man lär sig saker ändå.

På morgonen ringer min (framtida) chef och överrumplar mig igen. Första gången var det en spontanlöneförhandling där allt jag sa var ja. Den här undrar han, fast han presenterar det som ett påstående redan bestämt och det kommer jag på först efteråt, om min tjänst kan vara delad. Splittat. Itu. Rakt av. Halva där jag är, där jag vill vara, där det var meningen. Det jag faktiskt tackade ja till. Halva någon annanstan, i fjärran, där jag inte har någon aning, där det skulle kunna vara hur bra som helst (han säger att det är det) men där jag varken känner personal eller ungdomar.

Jag är inte den som är den. Jag har gått med på att ta fyra kvällar i veckan när alla andra klagar över tre. Jag har gått med på att ha artontusen i lön när den som har minst i övrigt har något på tjugo. Jag har sagt att jag kan tänka mig att täcka upp på dom andra gårdarna. Det kan bli jättebra. Jag kan jobba på att skapa en relation i ett halvår, igen. Det kan gå tillslut.

Men jag är den som är den. Den som inte längre rycker på axlarna åt att bli tagen för givet. För det är jag inte. Han skulle veta när han kallar mig framtidskvinna att jag tänker resa, tänker plugga, inte tänker stanna livet ut i hans stadsdel. Även om den lilla paniken börjar röra på sig någonstans i magen när han säger så, det får jag nog erkänna. Men fortfarande: det är inte det som är tanken nu. Det skulle han veta. Jag är den som är den, som inte vill börja sin första anställning med att ha gått med på allting oavsett.

Därför gråter jag och ser bara mörker för framtiden. Jag förbannar mig själv med neddragna persienner för min satans jävla mesighet men... där händer något. Någonting kommer jag på. Han. Han fick det att låta så bra. Du kommer få jätteroligt där och det är bra för dig att få se andra delar av stadsdelen nu. Inte ett ord nämner han om hur jag har, halvår för halvår, arbetat upp en relation med ungdomar på nya gårdar, nya ställen, nya villkor, och fått sluta precis när det börjar bli bra. Inte ett ord nämner han om hur dåligt det är för dessa ungdomar med än mer föränderlighet och hur dåligt det är för någon som jobbar med det att aldrig få chansen att på riktigt göra något. Att man kanske måste arbeta upp relationen först och sedan öppnas möjligheterna. Jag förbannar honom för hans satans jävla övertygelseförmåga och fan vad mycket bättre allt känns.

Jag blir yr över att bara tänka på något som för någon timme sedan var omöjligt, och jag tror att jag kommer att kräkas och svimma. Men det gör jag inte när jag ringer upp honom. Jag skakar inte ens på rösten när jag lugnt förklarar att det inte känns så bra ändå. Det gick så fort. Jag har tänkt igenom det nu. Jag ville satsa och därför tackade jag ja till den här anställningen, för att jag kommer få vara i huvudsak på SAMMA ställe med SAMMA ungdomar och kunna göra någonting vettigt eftersom jag redan har en relation med dom.

Du får inte tveka nu säger han men det spelar ingen roll vad han säger längre för jag har redan kommit på att jag får det, att jag får känna precis hur jag vill och att jag har all rätt i världen att utrrycka det. Han ska göra vad han kan, nu när han vet hur jag känner, men han kan inte lova något.

Och det rör mig inte i ryggen. Plötsligt kanske det kan bli jättebra på det där andra stället om jag nu tvingas vara där. Jag kan nog göra det bra. Och i bästa fall är jag bara där en kväll i veckan som stand-in som han säger nu och resten på mitt gamla ställe. Det spelar inte så stor roll nu.

Jag vet inte om det är begripligt, jag vill nog egentligen förklara det här för mig själv bara. Jag vet inte om ni förstår, om jag förstår, hur stort det här är.

Jag borde få nobelpriset.

En chef må vara läskig. En utbildad, manlig, vit, medelålders chef med lång erfarenhet och rättfram attityd kan skrämma skiten ur en. Men jag kom på något idag: han är en människa. Jag är precis lika mycket människa. Och så tänker jag sällan. Men när jag tänkte det var det plötsligt självklart möjligt att ringa upp igen, även om jag hade råkat säga ja och låta jätteglad och verka som om jag ville första gången, att ringa upp igen och säga stopp. Nej. Det känns inte bra.

Förstår ni?!

Kan någon förstå vilken otrolig enorm väldig kraft som ligger i orden "det känns inte bra".

Jag skiter (nästan) i hur det blir nu för hädanefter vet han, men allra mest: vet jag, att jag är en människa precis lika mycket som alla andra och man kan inte bara köra över mig och räkna med att jag går med på allt.

Jag tror att det här är något som män i allmänhet får veta direkt. Det tog längre tid för mig och det kommer ta mycket mera kraft och ork. Men fatta: när det helt når in i hjärtat, jag kommer kunna ta över världen.

Jag kommer kunna göra allt.

Men jag kommer bara göra precis det jag vill.