MITTEMELLANTING

Tjej 1: Hej gumman gulligullgullpuss! Hej, (sträcker fram handen) Johanna.
Tjej 2: Hej...
Kille: Hej, Johan.
Tjej 1: Fan hur länge har ni varit här, en kvart typ? Fan vad fort du äter Kvinna!
Tjej 2: Fniss... Men titta han då.
Tjej 1: Men han är man, det är en HELT annan sak.

Tjej 1: Babbel babbel i en oändlighet
Kille: Höhö, jävla bögar, höhö i en oändlighet
Tjej 2: Oändligt tyst

Tjej 1: Hur länge har ni varit ihop då?
Kille: Vi dejtar bara. Så det är väl lite...
Tjej 1: Jaha, hur många dejter har ni varit på då? Typ tre?
Kille: Typ två.
Tjej 2: Oändligt tyst

Jag gick förresten runt och letade efter min själ på min gamla låg- och mellanstadieskolgård igår. Om någon inte vet det så läste jag ju Sanna Edihns Sluta kämpa börja leva för några månader sedan och det har sedan dess florerat en uppsjö av skämt kring detta. Jag var liksom aldrig den spirituella typen. Men trots det och trots hundradollarsleendet på framsidan så var den boken en riktig eye-opener för mig. På tusen sätt tror jag.

Men jag är lite bra på att snacka och fundera och lite dålig på att göra.

Så jag gjorde knappt någon utav övningarna, även om jag tyckte det verkade så bra alltihop. Jag tänker ofta lite i förbifarten eller det undermedvetna när jag läser (knarkar) sådana där självhjälpsböcker att "jaja, den övningen passade inte riktigt mig" eller "ja men det har jag ju typ gjort" och "det där tar nog för lång tid, en annan gång". Sedan går jag till mina vänner och pratar vitt och brett om hur bra boken är och hur givande jag tror att övningarna är. Jag inbillar mig liksom att jag har gjort dom lite genom att bara läsa igenom dom.

Men igår. Då fan. Då gick jag runt på en tom skolgård, kikade in i mörka klassrum med samma eller likadana stolar och bänkar som för tio femton år sedan och jag förfasades av minnen. Och av uteblivna sådana. För allt kändes så jävla konstigt. Det är så mycket man inte kommer ihåg och det man kommer ihåg ser så annorlunda ut i huvudet jämfört med verkligheten. Men kanske är det det som är grejen. Man förstorar väl saker och ting i jämförelse med hur dom faktiskt är i en vuxens ögon. Mina då alltså. Men samtidigt kan jag tänka att det var ju precis så stort just exakt då och det är väl det som räknas också? Hur det påverkade en då och därför fortfarande påverkar en. Men vad vet jag, jag är ju inte författare till någon självhjälpsbok... Jag försökte i alla fall frambringa så mycket minnen jag kunde och gråta så många tårar jag kunde. Det var lite knapert. Med tårarna. Minnena slog emot mig ganska våldsamt efter ett tag ändå, när jag kom in i det. Bra och dåliga, mest dåliga. Eller mest obehagliga i alla fall. Så gick jag runt där till kojan, hagen, matkön, sandlådorna, staketen, skogen, tornet, fjärilsdagen, skolavslutningen, fotbollsplanen och planket. Jag var ganska förvirrad och tagen av allt, är inte helt säker på vad som fortfarande fanns kvar och vad som var nytt. Färden bar sedan av mot fritidsgården och runt den byggnaden och jag försökte försökte försökte verkligen komma ihåg och leta efter spår. Ett tag blev jag helt desperat när jag stog vid dörren till gården och noggrant synade träet. Och där, tillslut fanns det blå små spår. Flagnad färg från den natten då jag och en kompis klottrade ordet LIV på dörren. Vi tyckte väl att hängde man där hade man inget liv typ. Vi gjorde ju det också alltså men... Vi ville väl bara känna att vi gjorde något kanske. Hade någon slags kämparglöd. Där var den alltså, min kämparglöd, bortsanerad av kommunen, på en förfallen trädörr till en fritidsgård.

Övningen gick ut på att man skulle gå tillbaka i tiden, till platser (om dom fanns kvar, annars fick det bli mind travelling) där man kunde tänkas ha tappat bitar av sin själ. Alltså platser där jobbiga saker hänt en. Någon sorts krishantering. Eller platser som associeras till det svåra. Nu har ju inte jag en klar händelse eller en given plats där jag vet att min själ ligger och trycker, och jag kanske inte ens behöver någon krishantering. Har svårt att avgöra om jag har varit utsatt för någon kris. Å andra sidan kan jag känna att jag har haft tusen. Det skadar ju inte att försöka i alla fall.

Så jag gick runt där och kollade efter den lilla stackars själen och sa att den fick komma hem nu, komma tillbaka. Att jag hade saknat den mycket, att jag behöver den och att den kan vara trygg hos mig nu. Att jag hädanefter ska ta väl hand om den.

Kom nu. Nu går vi härifrån, sa jag. Och så gick jag hem till mina svärföräldrar och åt blåbär med mjölk.

Dom ba: Måste göra någonting. Vad som helst. Fast bara det bästa. Och bara något som räknas. Och bli bäst. Måste lyckas. Bli något stort. Inte för allt i världen vara ingen. Måste älska. Måste brinna. Måste rädda världen. Vara rättast. Komma långt. Helst längst. Inte sitta ner. Livet är kort. Ingen vila. Hitta dig själv. Hitta lugnet. Tro på dig själv. Gå din egen väg. Gå den rätta vägen. Kämpa. Bli störst bäst och vackrast. Du är aldrig tillräckligt vacker. Såhär blir du vacker. Fortsätt att sträva. Nöj dig aldrig. Bry dig inte om ideal. Du är bättre än så. Du kan få allt du vill. Se till att veta vad du vill. Uppskatta det du har. Nöj dig inte med det du kan få. Ta det du inte har. Ta för dig. Rätta dig i ledet. Begå inga synder. Följ hjärtat. Du har oändliga valmöjligheter. Välj rätt. Var alltid på rätt plats vid rätt tillfälle i rätt kläder och lyssna på rätt musik. Prata på rätt sätt. Ha rätt ambitioner. Var alltid dig själv.

Jag ba: va...?!

Ge mig ork ge mig ork ge mig ork ge mig ork ge mig ork ge mig ork ge mig ork ge mig ork.

Nour El-Refai; Jag har fattat det lite försent, men jag älskar dig. Jag. Älskar. Dig.

För att det är bättre att dö ensam än att välja mellan kåt och trygg. För tre lars winnerbäcklåtar på ett sommarprat. För ihärdighet. För att era tankar är högre och djupare än vad som passar in i dom fyrkantiga radhusen där dom tänks, det tror jag också. För dikten om en lillebror man älskar så mycket att man låter honom skylla på en när han hittar på bus. För att det värsta minnet också är det nästan värsta jag har hört; onda äckliga barn som stampar sönder katter. För att du släppte in dom, för att du tog risken. Men fan inte för att du lät dom. Inte ett enda ord om att du lät dom. Onda äckliga människor som stampar sönder innandömen. För att man släpper in dom, för att man tar risken. Men aldrig någonsin för att någon lät dom.

Och så;

det är så ensamt att hålla kvar i sina älsklingsåsikter när kollektivet är emot en.

Men om det finns fler, då är det ju inte så ensamt.

Jag älskar dig.

Jag är ledsen för allt jag har sagt som har varit fel. Jag är ledsen för alla som har lyssnat på mig. Ni borde inte ha gjort det. Jag är ledsen om jag lurade er. Det kan ha varit så, att jag trodde på det själv. Jag är ledsen att jag levde genom er. Jag är ledsen att jag lät så säker. Aldrig visste jag vad jag skulle säga till mig själv, jag är ledsen att ni inte såg det. Jag är ledsen att jag inte visade det. Jag kan ha varit ganska bra på andras liv. Jag har alltid varit kass på mitt eget. Men jag kanske trodde att om jag kunde gör något för er, hade jag i alla fall gjort något. Jag är ledsen att jag inte förstod bättre. Jag är ledsen att jag trodde jag kunde hjälpa. Långt senare visar det sig, att jag hade fel om allt. Och om jag hade rätt om något så spelade det ingen roll förrän ni kom på det själva. Jag är ledsen att jag ingav falskt hopp om att livet kunde bli bättre. Det kan det inte, förrän man är på botten och själv vill upp. Jag är ledsen att jag slet så hårt i er när ni inte ville.

Jag är ledsen att jag lämnade mig själv kvar.

Mitt hjärta gör ont. Lite nostalgiskt, lite ovisst, lite lugnt panikslaget. Och nu när jag tänker på det sitter det en klump i magen också. Det gör det, alldeles säkert. Jag känner den.

Jag skulle kunna tänka på tusen saker nu.

Varför jag rakar benen ibland. Eller var det är mest rätt att jobba - där man behövs eller där man bekräftas. Vad jag ska bli yrkesmässigt. Eller över huvud tagetmässigt. Varför allt blev som det blev. Hur det kunde ha blivit. Hur det skulle kunna ligga till. Varför jag inte skickat iväg det där brevet som jag lovat så länge. Vad som kommer att bli som det blir. Om jag ska köpa busskort eller inte. Eller vad som händer efter döden. Om.

Jag tänker inte på så mycket. För första gången idag eller i mitt liv.

Den här lägenheten som vi bor i, den är så mörk. Så fort solen inte står mitt på himlen är lägenheten så väldigt mörk. Och kanske finns det möjlighet till förstahandskontrakt. Det måste tiden få utvisa. Om det är så det blir, då ska jag köpa lampor och sedan ska jag alltid säga ifrån när någon släcker dom.

Oh no, god damn. I missed the last tram. I killed a party again.

God damn, god damn.

I wanna sleep in my bed. I wanna clean up my head.

I killed a party again. I ruined it for my friends. Well you're so loud. Well maybe I am, maybe I am. Now at the central station. No time for being patient.

I wanna go home.

Jag vill bara vara tyst.
Jag ska inte tända några lampor här för då tror jag att jag går sönder.
Om jag skulle kunna sova riktigt länge kanske allt skulle bli annorlunda.

Jag vill säga något nytt.
Men ingenting är tillräckligt bra.