MITTEMELLANTING

Mina tårar känns i alla fall. Dom är mjuka och kalla och inte det minsta obehagliga. Det obehagliga är när dom tycks ha tagit slut. Eller när jag har blivit så gammal så jag inte orkar gråta. När jag tänker, nej vad jobbigt, då måste jag gå och hämta massa papper och sedan måste jag sminka om mig. Jag har ju knappt aldrig smink på mig.

Vad ska man göra med inspirationen som bara inte kommer ut? Som ibland när man hör någon sjunga huvudet på spiken och tänker att jag kunde ha skrivit det där om jag bara hade kunnat sjunga. Om jag bara hade kunnat spela. Om jag bara hade kunnat... skriva. Något som någon förstod.

Men var tar min inspiration vägen?

Den finns inte på väggen eller i lådorna. Den stör inte grannarna och tar inte tid från vännerna. Den ligger inte utspridd i lägenheten eller i lådorna på hyllorna. Den blomstrar inte på innergården och den hörs inte på scenerna någonstans.

Jag tror inte det är bra. Inte när man känner att man vill, att man har något. Ganska ofta är det helt okej men när det väl börjar växa något inuti en som vill ut men är instängt. Jag tänker att det är lite som att hålla sig när man är bajsnödig. När man har hållt sig tillräckligt länge så är man inte bajsnödig längre och det kan ta väldigt lång tid tills man blir det igen. Men ändå känns det inte bra. Magen gör ont och allt är skevt och konstigt.

Nu är allting skevt och konstigt. Jag ska hålla ögonen öppna efter en ventil.

När nagellacket börjar skavas av river jag alltid upp allting igen. Biter ner naglarna, gör sönder nagelbanden. Och jag tänker på allt som inte känns. Kanske är det så att man måste kompensera.

Egentligen är en sjuk själ inte svårare än en bruten lårbenshals och framförallt inte mer komplicerad än en hjärnblödning. Ändå finns ett helt stroke team där om det händer. Det finns kulturer som inte ser det så. Kropp – själ. Som snarare ser en människa, en helhet. Allting hänger ihop och egentligen finns det ingen sådan uppdelning.

I vår kultur kanske vi väljer att dela upp för att vi är rädda för vad som skulle komma fram om vi inte gjorde det. Kroppen är kroppen, den går sönder ibland och den läker. Med rätt hjälp kan den läka det mesta ganska bra. Det är vi vana vid. Jag fick alltid ett bamseplåster mot trasiga fingrar när jag var liten.

När jag grät för att själen sprack när mamma och pappa åkte och handlade och jag var tvungen att våga vara kvar själv, fick jag istället vänja mig.

Om det samma skulle gälla för själen som för kroppen skulle väl egentligen hela sverge behöva uppsöka akuten per omgående. Och där finns bara kroppens hjälp att få. Och så några psykologer på en helt annan avdelning några trappor upp eller ner. Fast allting egentligen hör ihop.

Så är det så konstigt att man inte gråter när ens farfar dör? Är det märkligt att huden brinner men det hemska som har hänt har frusit till is? Det går inte ändå. Tårar gör ingen nytta.

Men blödande nagelband, dom skapar medlidande och omhändertagande.

Men framförallt torkar dom igen. Om man börjar gråta kanske man aldrig slutar.

Inne på emmaus vill jag spy. Jag vet inte säkert om det är dom gamla unkna tantkläderna eller livet. Jag springer ut i höstluften som är kall och borde göra gott. Men klumpen är kvar över torget, förbi kyrkan, längs hela gatan och upp i soffan i lägenheten. Mitt hjärta slår hårt. Det är helt okej, till och med ganska skönt för då vet jag att jag lever. Det finns gånger då jag inte gör det.

Jag kanske skulle sova lite. Jag kanske skulle dricka ett miljonte glas kallt vatten.

Mitt lilla humör. Gråt sköljer över mig som en stor våg lite då och då idag. Och glider tillbaka lika fort. Jag hinner inte ens börja.

Nu är det dags för mig att åka och jobba med personen som "gick bakom ryggen på mig" i våras, som alla dom andra säger. Hon som länge lät mig tro att jag skulle få jobba kvar och jobba mer. Men som på mötet två dagar innan mitt sommarlov kläckte att hon skulle hoppa in och ta typ alla mina tider. Förra gången jag såg henne klappade hon mig och sa att det var så fint att jag hade fått ett nytt jobb. Jag vet inte vad jag ska tro och bryr mig gör jag inte heller så mycket.

Däremot känns det som en misslyckad efterfest i min mage.

Jag ska gå och jobba snart. Först ska jag gå, sedan ska jag åka och sedan ska jag gå igen. Sedan ska jag jobba och så ska jag gå, åka, gå. Hem.

Jaja, men det är okej.

Igår satt tjejen som jag jobbade med på mitt nya jobb och pratade i telefon med sion kompis om hur hon verkligen var tvungen att få något att hända. Jobbmässigt. Hon var tvungen att byta jobb NU. Hade suttit och letat nytt jobb i sju timmar igår och hade massa förslag på vad hon kunde passa till. Jag såg en utskrift från ams ligga på skrivbordet också. Så utbrast hon "fatta vad lycklig vår timvikarie här kommer bli om jag gör detta nu, då kan ju hon ta mig plats". Jag tittade på henne och hon log. "Jag har ju ingen utbildning och sådant ju, det vet du ju". "Du kan göra det i alla fall!"

Jag tänkte lite. Åkte hem och kände mig... lite tom.

Om någon frågar mig ska jag säga:

Jag är bara tjugotvå jordsnurr och vet inte vad jag vill. Jag är en liten bekväm ung vuxen av idag och jag vet inte vart jag ska i livet, (vet inte ens om jag klarar ett heltidsjobb men det ska jag nog inte säga). Jag känner att något måste hända! Jag tror jag vill plugga någon gång. Jag tror jag vill resa någonstans. Jag tror jag vill testa en massa saker som jag inte ens vet om än. Jag vill inte jobba här från och med nu till och med år ut och år in. Och jag vet inte ännu om jag ens trivs så förträffligt här. Det ska jag inte heller säga. Men det andra, och så, att jag ska tänka på saken.

Jag gick över bron och kollade på måsar i mörkret och kollade på havet och friheten.