MITTEMELLANTING

Det ligger egentligen inte ens i rösten. Men det går att leva ett helt liv på den där rösten man har om man bara lär sig hur man ska använda den. Och det är egentligen ganska lätt eller för mig har det varit lätt. Lätt eller automatiskt. Det var liksom aldrig något val jag gjorde eller något jag kämpade för eller ens ville, jag bara förstod. Jag bara kunde. Så det är säkert sant att jag skulle kunna bli psykolog eller terapeut eller socionom eller psykiatriker eller också ja, enkel skitsnackare. För vad är egentligen skillnaden? Jag är säker på att första klassens psykologer, de mest inbitna instabila mytomaner och de allra sjukaste av vidriga psykopater använder sig av precis samma metod.

För det ligger ju inte i rösten. Det ligger i känslan precis innan man säger något. Den stunden då man blixtsnabbt hör, ser, läser av, tar in, känner av och förstår. Man gör det så fort att man aldrig någonsin tänker på att man gör det. Det skulle man inte hinna. Man börjar prata innan man hinner tänka på vad man ska säga. För det behövs liksom inte. Man vet så jävla väl ändå, vad man ska säga fast egentligen mest hur man ska säga det. För att det ska gå in.

Egentligen är det väl naturligt. Alla kan det, det skulle jag tro. Det där med att känna hur man ska säga något och vad för att uppnå önskad effekt. Man är väl barn och vet att om man skriker så får man mat. Man växer väl lite och vet att om man skriker argt får man inget godis men om man gråter ledset så sitter man där i knät med påsen. Man växer väl mer och vet att om man fnittrar lite efter sitt nej när någon tafsar på en kanske personen i fråga slutar men ändå inte får en att bli en jävla tönt. Och ja, så växer man mycket och av olika anledningar blir väl vissa bättre på det än andra. Man kanske blir tvungen. Kanske är man i relationer där man måste bli extra bra på att läsa av. Man kanske har det i generna, inte vet jag. Men jag tror knappt på gener.

Det är liksom inte några tankar bakom det här fenomenet. Det är bara känslor. Det går inte att ta på. Därför är det så svårt att förklara. Det går inte ens att sätta ord på. Inte riktigt. För det handlar aldrig om att man tänker att nu känner jag såhär och den där människan säger så vilket tyder på att den känner på det sättet och säger jag nu detta så kommer det bli så och den kommer känna sig sådär. Det handlar aldrig om att man tänker i ord eller tänker över huvud taget. Det är en känsla som säger en allt det där utan att man tänker det. Och utan att man tänker på att man känner det. Och känslan tror jag att dom allra flesta har, i någon mån. Åtminstone med personer man känner väl. Men jag vet inte om alla har sin röst så direktkopplad till den där känslan. Att man bara reagerar på det per automatik och börjar prata. Och misslyckas man med att nå fram eller ge den andra personen känslan man omvetet var ute efter att göra så kan man nästan alltid säga något nytt eller på ett nytt sätt eller säga något annat för att lyckas. Och inte heller det är något som finns i medvetandet. Såklart.

För man säger ju bara vad man tycker och tänker.

Eller säger man vad man vet att man måste säga för att bli av med en känsla man har eller framkalla en känsla man saknar? Hos någon annan eller sig själv.

Jag är helt säker. Folk som arbetar med personer med psykiska besvär gör det. Osäkra och instabila personer gör det. Psykopater gör det. För att det funkar.

Och jag blir less på min egen röst för att jag bara hör den hela tiden och för att jag samtidigt vet hur illa man kan använda den. Jag blir rädd. Försöker att inte låta sådär, men vill samtidigt att folk ska lyssna om jag tror mig veta något. Och så vet jag så väl hur jag ska få folk att göra det och det skrämmer mig. För jag tänker inte på det. Även om jag inte skulle vilja att det var så lätt så skulle det vara det i alla fall.

Och vad som skrämmer mig mer är att det finns fler som jag. Som förmodligen har djupare hål inuti, och sjukare förebilder och värre personer som gjort dom till dom dom är, och för mig helt obegripliga sätt att se på världen. Helt obegripliga sätt att få det dom vill ha, dom känslorna dom vill ha, eller vill att någon annan ska ha för att det i sin tur ger känslorna dom vill ha. Eller helt obegripliga sätt att få känslorna dom inte vill ha att försvinna. På bekostnad av andra.

Jag är rädd för att vara likadan. Och så spyr jag på min röst för att jag vet att det är den, eller det som ligger bakom den, som skulle kunna ta mig dit.

Förresten kom jag på att jag och Tempo pratade om det här med äckliga, avskyvärda, innerligt obehagliga hatbegrepp. Det här är mina:

• Makt
• Synd
• Kontroll
• Självförakt
• Heder
• Skam
• Stolthet

ROPEN SKALLA GALLA PÅ ALLA

(självklart måste jag diplomatiskt tillägga att jag inte sticker under stolen med att jag kan känna förståelse inför samtliga)

Att det är så enkelt att förlåta sig själv för saker man gjort fel, så länge man självt valt att göra sakerna. För det är det ju. Eller så enkelt, jag vet inte. Men jämförelsevis enkelt. När man ger fula saker av sig själv. Fula sidor. Fula metoder. Fula sätt att bete sig. Och sedan får ligga som man bäddat, då är det på något sätt okej. Man skulle kunna vara jävligt arg på sig själv. Man skulle kunna ångra sig till döds. Man skulle kunna banna sig själv och ständigt låta tankar över varför man gjorde si eller så mala. Men hur ofta gör man det? Jag upplever att eftersom man valt själv att göra fel, kanske man någonstans faktiskt också vet varför man gjorde si eller så. Det är svårt att ångra något man vet hade en mening. Det är svårt att vara arg när man förstår.

Men så händer dom sakerna man inte kan förlåta sig själv för. Dom sakerna man också gör fel, men som någon annan valt åt en. Hur någon annan väljer åt en? Det finns tusen sätt; någon tvingar, någon vägrar, någon övertalar, någon ljuger, någon förnekar, någon snärjer, någon hotar, någon ignorerar, någon pressar. Eller så. Någon nekar en helt enkelt rätten att välja själv. Och det finns väl också tusen och åter tusen själ till det. Man kan ju inte låta andra välja åt en hela livet, och att välja själv är såklart automatiskt att neka någon annan rätten att välja. Jag menar inte att det alltid är fel. Jag menar att situationen uppstår. Följdaktligen uppstår också situationen där någon har valt åt en själv. Och man har gjort saker fel. Men eftersom någon annan har valt åt en kanske man inte kunnat göra saker annorlunda. Det kanske inte fanns sätt att göra saker rätt. Ändå hatar man sig själv. Allt är ens eget fel. Man är kassast i världen. Ja, så måste det vara.

Är det svårare att inse att någon gjort något mot en, än att man gjort något mot sig själv? Jag menar, är det lättare att tänka att man själv bär skulden?

Eller är det svårare att ha gjort något mot sig själv när någon annan har valt det, än när man har valt det själv? Jag menar, är det lättare att själv få välja att göra fel?

Är det skammen? Denna eviga, tråkiga, jobbiga, vidriga term. Skammen. Det smakar så äckligt. För om någon annan valt åt en att göra fel, skäms man ju så mycket hårdare över felen. Är det då inte i felen det ligger? För får man välja felen själv är skammen inte alls densamma. Kanske inte ens befintlig. Så vad är det man skäms över, egentligen, om det inte är över felen man gjort? Kan det vara över känslan av att ha tappat kontrollen?

Är det verkligen så fruktansvärt som vi tror att inte klara sig själv?

Jag tror inte det. Jag tror att det finns väldigt få människor som på allvar skulle klara sig själva, och kanske skulle även dessa få stycken klara sig ett litet uns bättre tillsammans. Med varandra eller andra. Jag tror dom har lurat oss när dom har sagt att man måste vara stark, självständig, fri, kämpa, kämpa, kämpa. I alla fall när dom har sagt att man blir stark, självständig och fri genom att alltid kämpa kämpa kämpa på alldeles egen hand.

Jag tycker att det är skitstarkt att våga be om hjälp, beundransvärt självständigt att våga förklara och stå för vad man tycker inför och tillsammans med andra, och jag är nog fri först när jag vet att jag har mina nära oavsett var jag befinner mig och hur själv jag än är i ett rum. Eller i ett huvud.

Hallå, ska vi skrota det här med att man alltid måste klara sig själv eller? Jag är så urbota trött på det. Man föds ju för fan UR någon, den enda chansen man sedan har att överleva går GENOM andra(s bröst) och vad hade högst troligt skett under depressioner, försovna mornar, brutna hjärtan, döda husdjur, nedspydda lördagsnätter, andnöd, skrapade knän, gångna proppar, inflammerade blindtarmar och vissna favoritblommor om man hade gått igenom det helt ensam? Självmord. I mängder. Tror jag i alla fall. Men man klarade sig i alla fall själv hela livet. Coolt.

För känslan av att tappa kontrollen, att inte klara sig själv, måste vara precis vad som infinner sig när man gör sina saker fel för att någon annan väljer åt en. Att göra sina saker fel på eget val är fortfarande fel, men i alla fall kontrollerat. Man vet vart man har sina hästar - i stallet där dom hör hemma. Att någon annan väljer åt en och man gör sina saker fel för att man ja, helt enkelt inte har något val, är fel och dessutom okontrollerat. Hästarna löper amok.

Och kanske är det just det. Att hata sig själv över felen är väl mer kontroll än att hata att man aldrig hade något val. Felen var det ju man själv som gjorde, trots allt. Säkert kan man alltså må piss över sig själv i ett liv, banna, hata, avsky, nedvärdera och skämmas över sig själv för dom där felen tills man dör. Av det eller något annat. Men man hade i alla fall kvar kontrollen. Den älskade kontrollen.

Men kanske kan man ta till sig att man faktiskt inte kunde välja. Att man gjorde fel för att man inte hade något val. Man kan nog till och med vara arg på den som valde åt en. I alla fall en tid. Sedan kan man nog vara lättad tror jag. Och dom där felen var ju inte ens ens eget fel. Så man kanske inte ens behöver jobba med att förlåta sig själv. För man har ju faktiskt inte ens gjort något.

Det här med att vara ett mellanting. Det är inte alltid så lätt. Det är faktiskt sällan så lätt. Och även om man kan tro det, så är det inte så fegt heller.

Man kanske kan tro att det är så; håller man sig öppen behöver man aldrig välja sida. Då kan man komma överens med de flesta. Slippa skapa fiender. Undgå konflikter. Hålla med lite här hålla med lite där. Alla blir nöjda glada. Man blir flexibel och anpassningsbar och bra och passar in överallt.

Alla blir sällan nöjda och glada. I synnerhet inte av ett mellanting.

Sanningen är den att man som mellanting blir tvungen att argumentera dubbelt. För alltid har man ju fel någonstans. Det är ingen fröjd att försöka få människor att tänka på andra sidan av myntet. För människor i allmänhet vill låta myntet ligga ner och glömma bort att det finns något där mot marken. Dom vill gärna fortsätta tänka på, tycka på, prata på och försvara sitt eget sätt.

När jag var liten hade jag en kompis som var så jävla arg på mig. Egentligen var det nog mest för att jag inte tyckte som hon, eller möjligtvis för att jag inte behövde vara arg för att stå för vad jag tyckte. Men utåt sett, och kanske så långt hon hade kommit i medvetandet också, var hon så arg för att jag alltid tog dom svagas parti. "Varför ska du alltid försvara dom svaga?!" skrek hon ursinnigt. "Det gör jag inte, jag försvarar dom jag tycker har rätt att försvaras" sa jag. Tio år senare kan jag konstatera att det var mellansant. Jag försvarade dom jag tyckte hade rätt att försvaras. Men jag tyckte att dom hade rätt att försvaras, eller i alla fall få en röst, för att dom var svaga och för att världen behövde en argumentation.

Allt är sig likt. Tio år äldre tycker jag fortfarande att världen behöver en argumentation. Eller tusen miljoner. Och jag antar att någonstans försöker man leva som man lär, för att det är förödande att inte göra det, så det blir jag som tar dom. Dom tusen miljoner argumentationerna. Det kan bli lite jobbigt. Men för att över huvud taget få något perspektiv på någonting, beöver väl båda sidor komma till tals? Därför talar jag ofta för den sidan det är tyst om. Oavsett vad jag tycker. Kanske egentligen för att jag inte vet vad jag tycker, eller för att jag stör mig så förbannat på att folk inte ens vill försöka att sätta sig in i andra tankesätt och råka förstå något.

Jag vet att jag kan uppfattas som en velig åsiktslös dubbelmoralkaka. Men i själva verket har jag bara så jävla svårt att nöja mig med en hundraprocentig sanning, eftersom jag inte tror på dessas existens.

Så ja, jag får väl fortsätta att säga emot och ifrågasätta. Kanske är jag en pain in the ass. Förlåt i så fall, inte min mening. Men tänk då på att det är lite modigt att våga tänka efter. Och inte helt lätt. Så kanske är det så att det finns en vettig anledning för vilken man väljer att betala det priset. Tron på en mer respekterande värld, till exemepel.

Man är man.

Ni har ju hört det här förr. Rentutav hela livet har ni hört det. Jag vet det. Men trots att världen haft otaliga ordentliga djupgående genomgångar med er. Trots att ni fått öva både praktiskt och teoretiskt alla dessa år. Trots alla oräkneliga, skriftliga och muntliga prov ni gått igenom. Budskapet kanske har varit lite luddigt? Inte helt hundraprocentigt rättframt? Därför ville jag bara göra en enkel sammanfattning av det vi egentligen redan vet.

Om sex med en tjej.

• Ja för man har alltså sex med en tjej. En tjej har inte sex med dig. Det är regel nummet ett. Visa din manlighet. Låt ingen ta kontroll över dig. Du är stark. Du är fri. Du är självständig. Du gör precis vad du vill, det är väldigt viktigt att komma ihåg. Det är ditt liv, ditt val, dina behov. Det är din kontroll.

• En tjej som låtit flera män innan dig ha sex med henne är äcklig. Det är äckligt med tjejer som ligger runt. Om hon sedan inte ställer upp när du vill att hon ska sära på benen är det extra äckligt att hon haft sex med andra. Då är hon nedsmutsad. Förstörd. Använd. Du vill ändå inte ha sex med henne. Eller så har du det med distans. Titta inte på henne. Slå gärna till henne lite för att markera vilken avsmak du egentligen känner för henne. Att du bara ligger med henne för att din kuk måste ha sitt. Sätt på henne som om hon vore en hora. Det är hon ju, praktiskt taget.

• Om en tjej säger nej är det med största sannolikhet ett förklätt ja. Tjejer vill verka mystiska och svåråtkomliga. Tjejer är en knepig ras. Svåra att förstå. Och så är dom från venus. Men om du lär dig detta har du kommit långt: ett kvinnligt nej är inte samma sak som om du skulle säga nej (du skulle aldrig säga nej, du är en man). Ett kvinnligt nej är ett "ja, men du måste jobba för det". Jobba kan i olika situationer betyda olika saker. Dom vanligaste är dock:
1. övertala/tjata. Alltid med bestämd gärna lätt hotfull ton. Tjejer gillar killar som tar befäl och är målmedvetna. Du vet vad du vill, låt då också henne bli varse. Här gäller även att vara tydlig med dina händer och ditt kroppsspråk. Visar hon nja, visar du jo.
2. smöra/skuldbelägg. Säg att hon är vackrast i världen. Eller någon annan känslomässig skit. Det spelar egentligen inte så stor roll vad, kvinnor gillar att få uppmärksamhet av män. Speciellt för sitt utséende. Det får dom att känna sig speciella. Gör du dessutom något som du vet att hon vill först (kyssas, smekas, ligga och prata) så bör hon inte kunna med annat än att låta dig göra ditt sedan.
3. Sätt henne i en utsatt situation. Det kan vara allt från att supa henne lagom full, till att ta med henne hem till dig där hon inte har någonstans att ta vägen, till att gå på svaga punkter du vet att hon har. Känner hon sig lite osäker i en situation kommer du med all sannolikhet kunna doppa i alla hål flera gånger om.

• Om en tjej säger ja är hon billig. Högst troligt har en osmaklig mängd andra män redan använt henne. Är hon oskuld i röven kan du ta henne där istället, men kom ändå ihåg att du bör ha en viss distans. Andra kukar kan ha varit och nosat i områden du nu befinner dig i. Andra kukar är ingenting du någonsin under några som helst omständigheter skulle kunna föreställa dig att komma i någon kontakt över huvud taget med. Bögar är det enda som är äckligare än horiga tjejer. Du vill inte vara i närheten av dom. Det skulle kunna betyda att du inte avskyr dom, vilket i sin tur skulle kunna betyda att du vore en utav dom, vilket i sin tur skulle kunna betyda att du är äckligare än horiga tjejer. Ingenting värre skulle kunna existera.

• En tjej som tar för sig för mycket i sängen eller vill ha sex oftare än vad du vill är nymfoman. Nymfomani är en sjukdom. Det är inte normalt. En tjej som vill ha mer sex än vad du pallar är inte normal. Du är en man, en sex machine. Nöjer hon sig inte med det du dunkar henne full med är hon med all sannolikhet sjuk i huvudet. Ödsla inte tid på att försöka ge henne vad hon tål, kasta henne. Hon är ändå läskig och äcklig så som hon går på. Dessutom har hon säkert slampat runt en hel del innan. Inga tvivel, släng henne i soporna.

• Om din tjej vägrar ha sex med dig trots att du försökt med alla metoder som kan tänkas finns bara en sak att göra. Ha sex med någon annan. Samma gäller om du har en tjej som "vill vänta", som av oförklarelig anledning inte kan tänka sig att ligga just för stunden eller som inte vill ställa upp på allt du vill göra med henne. Det är nu du är kåt, det är nu du ska ha fitta, och allt annat du vill ha. Gå ut och ta det du har rätt till! Gärna flera samtidigt, någon mycket snyggare eller en trång oskuld för att bevisa för dig själv att du inte är någon som viker dig för en kärring. Vill du ha sex så har du det, vill hon inte så är det synd om henne.

• Om din tjej vägrar ha sex med dig trots att du försökt med alla metoder som kan tänkas finns förresten inte bara en sak att göra. Det finns en till. Ha sex med henne i alla fall. Om du bedömer att risken för att hon ska flippa ur och börja gapa om det på stan är relativt liten, och om du orkar med att kasta några ursäktande ord mot henne om hon skulle börja grina eller bli tyst efteråt, så go for it. Är du kåt (det är du, du är man) finns det antagligen en anledning till det. Det är ju inte ditt fel att hon får dig att vilja ligga med henne. Att du är så kåt att du bara inte kan hindra dig själv borde hon bara ta som en komplimang.

Tänk nu på detta där ute i livet, även om budskapet inte alltid är lika solklart som jag försökt göra det för er här nu, så finns det alltid där mellan raderna. Och ju mer ni snappar upp det, desto mer män kommer ni bli. Egentligen finns lärdomar och läxor runt er hela tiden. Det kommer att vara fröknar på dagis och skolor som hävdar att killar måste få vara killar, att ni ÄR sådana, att ni fakltiskt vill ha på er en viss typ av kläder (allt som är mörkt, skräckinjagande tryck, storslaget, dyrt och ger makt) och faktiskt vill leka med en viss typ av leksaker (allt som skriker, dödar, låter, skadar och ger makt) och faktiskt vill leka på ett visst sätt (allt som handlar om att vara bäst, störst, starkast, kunna tafsa eller slå mest på dom som är sämre och ger makt). Det kommer att vara kompisar som stoltserar med hur många tjejer dom har avverkat på otroligt lite tid och hur mycket dom kan spotta på dessa tjejer efteråt, hur mycket droger dom tryckt i sin kropp bara för att dom inte är rädda något i hela världen och för att man för fan ska väl ha lite kul, hur stora kukar som har, hur oerhört jävla bögigt allt som inte syns, hörs, skriker, skadar, dödar, bespottar, nedvärderar och ger makt är. Det kommer vara tjejer som kollar med sneda blickar om ni inte pallar att ställa upp och slåss för dom och om dom, som undrar och frågar och förtjusas av hur mycket farligt ni vågar och hur mycket svårt ni kan och som skrattar ut er om ni gör fel eller gör någonting minsta lilla som inte ger makt utan kanske istället bara blottar någon liten svaghet någonstans.

Yes. Inga konstigheter. Vi fortsätter varje dag att uppfostra våldtäktsmän. Vi har inga tankar på att sluta.