MITTEMELLANTING

Veckorna drar ihop sig till dagar. Det är sju tills vi åker härifrån.

Jag har kvar en liten naiv tanke om att jag ska hitta mig själv, varje gång jag reser. Rent praktiskt tänkte jag köpa en liten skrivbok och jag tänkte sitta på tågen och skriva om mitt liv. Om vad jag tänker på och om hur allt känns. Och kommer jag på en enda sak om mig själv den månaden är jag nöjd. Gör jag inte det - utan istället bara slappnar av och har det jävligt bra i fyra veckor är jag mycket mer än så. Så det är ganska avspänt. Det är nog det som är hela meningen för mig.

Idag tänkte jag försöka hitta en skrivbok, en ryggsäck, ett par träningsbyxor och en stavformad kudde. Någonstans.

Vi börjar i Köpenhamn. Det är typ allt jag vet just nu.

Din tröja var randig
du satt framför mig
blåbär med mjölk
ett stort fång violer
och rå köttfärssås
om igen
din mamma hade stickat den

Min kropp var för liten
för allt jag kände för dig
sömmarna sprack
aldrig innan förut
hade någon sett så bra ut
i allt
du var vacker till och med när du var ful

Det var så jag tänkte det
Det var så jag tänkte det
Det var så jag tänkte det

Jag kommer minnas den dagen som en av alla. Jag pratar allvarsamt och provar skor. Försöker klämma in så mycket kärlek som får plats i ett sms. Dricker kaffe på kaffe. Jag pratar lite engelska och äter väldigt mycket mat. Jag skrattar ganska högt och lutar huvudet mot axeln på en vän. Sedan sjunger jag med i vackra låtar och använder några grova könsord.

Men folk håller på att packa sina väskor utan att jag riktigt förstår det. Dom bestämmer nya saker och det är inte säkert att alla dagar kommer vara såhär.

År tvåtusennio kommer ha varit året då jag flyttade hit. Allt luktade friskare här och jag kände mig störst i världen av att handla purjolök på ica maxi. Vi sa att det var ett hem på riktigt.

År tvåtusentio kommer ha vacklat mer. Ångesten växte sig ganska stark och alla var tvugna att bli så jävla vuxna. Jag sket i det och gled runt i en halvarbetslös kaffepöl. Men jag önskade alltid att det skulle ha varit mer lätt.

År tvåtusenelva kommer ha varit året då jag ändå drogs in. Jag klippte mig och tog vackert emot ett jobb. Jag dissade att hitta mitt sanna jag och ville hellre vara lite glad. Men energin ligger förmodligen någonstans på jobbet för jag kan inte hitta den här hemma. Och under ledigheterna gråter jag mycket. Det roliga får vänta, det har det gjort förr. Någonting säger mig att jag har varit här för länge.

År tvåtusentolv. Är lösningen att åka bort? Det är vad jag känner till. Jag kan bli så blind av att stanna.

Jag kommer att tänka: dom där dagarna, det var det finaste som fanns. Men det är något med mig. Jag kan inte se saker klart efter ett tag.

I maj tvåtusentio skriver jag om döden. Att den gör ont i magen. Numera sitter jag mest och drar bort nagelbanden.

Jag har tänkt på en sak. Trygghet. Att man söker den genom att leta febrilt efter något som inte försvinner. Bara något enda som är konstant. Man kan bli helt besatt och man kan sannerligen bli helt nerklubbad efter ett tag. För ju fler saker som tar slut desto otryggare blir man. Men, varför är det självklart? Allting tar ju slut.

Fast det är emot kemins grundlag så tar ju allting slut. Vad är vi för några vetenskapsmän egentligen?

Livet tar slut. Till exempel. Vi kan ju hitta på att vi kommer sitta vid gud faders högra sida. Vi kan hålla oss ifrån sex, sprit och gräddig mat hela livet och den som inte har njutit eller förlåt syndat ska ju få evigt liv. För så är det sagt. Men dör gör vi i alla fall.

Så vi förnekar döden. Och hittar på något annat. Kärleken till exempel. Den kan ju vara evig i stället och så blir vi trygga hela livet i alla fall. Och så händer något ofattbart. Som det alltid gör. Som det är dömt att göra när reglerna är att man inte får känna vad man vill, inte får göra vad man vill, och dessutom inte får ifrågasätta det märkliga i det hela. Ett liv har gått sedan kärleken började präntas in som en helighet, och så plötsligt är den också ful och trasig och svekfull. Ja, och så tar den slut ibland.

Men förbannat vacker var den ändå.

Så varför måste tryggheten ligga i det som varar? När det ändå inte finns något. Jag har tänkt på en sak. Trygghet. Om man kunde känna sig trygg med saker även om dom inte ska hålla på i oändlighet, vore det lite lättare.

För sådant är väl livet? Det finns mycket som är fantastiskt men det är som om man inte räknar att det någonsin har funnits om det har tagit slut. Allt som har varit fint har väl varit fint även om det sedan har blivit något annat. Även om något har hänt som rivit ner och förstört. Även om något bara runnit ut och försvunnit. Och sedan, allt som är fult nu kommer förmodligen heller inte alltid att vara det.

Jag vill inte räkna bara det som aldrig kommer försvinna - för det kommer inte finnas något kvar att räkna till livet då. Jag vill känna allt och jag vill vara trygg i tanken på att det som jag känner nu är verkligt, även om något annat kommer sedan. Och tar slut sedan.

Det enda som inte tar slut är väl just döden. Men den kommer ju inte kännas så mycket heller.