MITTEMELLANTING

Så. Lugn. Helg.

Och ändå ett glas vin, tre cider och en shot sedan i torsdags. Kan knappt tro det när jag skriver det för jag har varit så nykter och stillsam.

Igår var vi och spelade biljard och tillslut blev det väldigt bra. På hans initiativ, jag låg och klöste en kudde och grät i sängen. För paniken. För att det är svårt att veta hur allt är. Men tre förluster senare nystade vi lite i alla fall, på mitt initiativ. Och tillslut kände jag mig lugn. Inte lika rädd för allting.

Men fortfarande, så mycket att vara rädd för. Så mycket ondska.

Idag har jag bakat bullar. Eller snart. Dom ska in i ugnen nu.

Jag längtar efter min vän.

Jag toksöker på allt som har med bort att göra. Hertz freerider, samåkningssidor, bussbolag, ryanair och "bästa sättet att ta sig til amsterdam". För att upptäcka en liten krypande motvillighet i min kropp. Är jag rädd ändå? Eller känns det bara trist? Jag kommer på mig själv med att tänka ut vilka utav mina vänner som möjligen skulle kunna vilja följa med mig vart. Och så tänker jag på vilka jag känner som jag kanske kan hälsa på någonstans, det vore ändå en ganska fin kompromiss. Och en lagom börjanutmaning. Åka själv, möta upp någon.

Det är ungefär som när jag tänker ut en bra börjangrej för att börja umgås mer med mig själv: Gå ut och gå. Gå själv, möta någon på stan och fika.

Jag vill åka ut på landet och gosa med en katt i en stuga.

Jag tänker på tystnad. På trägolv. Och på att hugga ved eller något liknande hela dagarna. Ösa ur båtar. Bygga något. Liksom arbeta. Bara vara själv med mig. Jag tänker på trasigheter som jag skulle kunna laga. I stugfasaden och i mig. Om jag skulle vara tyst i flera dagar. Från och med nu och se vad som händer när det bränner till. Förmodligen ingenting. Eller. Jag skulle nog dricka juice till frukost i alla fall, jag har köpt två liter. Jag har kommit på att det är en fröjd att dricka juice till frukost. Jag kanske skulle ha ettan, tvåan och fyran och bara kunna kolla på program exakt när dom sänds. Definitivt öppen brasa. Och en skrivmaskin. Och så tänker jag att det skulle vara hästar lite längre bort i en hage som jag går till ibland och pratar med för att jag inte har hört min egen röst på så länge.

Jag ska sova med katten, det ska inte kännas ensamt. Det ska kännas fint. Jag ska komma tillbaka.

Helare.

Förresten så är jag ganska uppåt idag. Jag kanske ska skriva det ibland också, så jag minns. Om det är något jag skulle kunna starta en livsstilsblogg om (alltså en sådan blogg som folk läser för att fly sina egna liv och dreggla över) så är det mina vänner. Ingen, och jag menar det, ingen, har så bra vänner som jag. Jag blir ledsen när jag tänker på att folk inte har det. Glad å andra sidan när jag tänker på att det är jag som har det. Jobbet går också ganska bra när allt kommer omkring. Jag tycker om ungdomar i allmänhet och mina ungdomar i synnerhet. Jag kan säga nej. Det är inte det att det är lätt men känslan av det, jag kan säga nej, är obetalbar. Jag vet att jag inte vill jobba någonstans med en klump i magen och då säger jag nej. Jag har någon slags tanke. Kanske plugga fritidsledare någon höst om några år. Sedan kan jag göra massa saker. Projekt, unga, gamla, barn, starta eget. Och så ska jag resa. Någonstans och på mitt sätt. Jag tänker inte göra alla coola grejer och jag orkar inte supa ihjäl mig och jag vill inte göra massa något hela tiden. Jag vill bara vara. Och jag har många alternativ. Och jag har inte så bråttom egentligen. Jag trivs med att vara här och jag ska bara jobba lite mer så småningom så jag kan spara lite. Min kille har städat hela lägenhet och helt plötsligt är det här ett hem, vårt hem, och hur kunde jag alldeles nyss förväxla det med ett fängelse? Kan man förresten säga min kille? Jag går runt och älskar vår lägenhet och oss och nu känns det som att jag har massa idéer. I framtiden kan jag ägna mig åt att skriva och jag kommer ge ut minst en bok när jag är mogen. Imorgon kanske jag åker hem en överraskningssväng, en kort sväng för en gångs skull, till min älskade familj. Bara en kvällsmat. Bara en kopp kaffe med mamma. Bara ett samtal på sängen med lillebror. Bara en kryssfilm med pappa. Jag har hög tofs idag, jag har alltid gillat hög tofs för man ser så glad ut. Jag vet inte om det är det men jag är glad. Det är guld värt. Det är den bästa känslan.

Jag har så fantastiska vänner. Den här känslan ryms inte i mitt hjärta. Mina vänner är så jävla jävla jävla bra. Tack alla mina vänner, ni är det finaste som finns.

Jag står på en trapp och det regnar som fan. Så ringer jag och talar in på telefonsvararen; jag måste tyvärr tacka nej till tjänsten av ekonomiska skäl. Det är rätt. Men klockan är tio en lördagkväll och när jag har lagt på halsar jag lite vodka och känner mig som femton.

Fast om jag verkligen hade varit det så hade jag nog inte tackat nej.

Jag är ofta precis såhär. Jag tänker och tänker och tänker och tänker. Men när jag har tänkt klart, då måste jag göra något direkt så jag inte hinner ångra mig eller så jag slipper fortsätta tänka.

Hoppas innerligt att hon inte ringer upp imorgon. Det tänker jag när jag missar spårvagnen och går typ hela vägen hem i regnet. Tur att jag tog vinterjackan och; hoppas innerligt att hon inte ringer upp imorgon.

Det var fredag när jag bestämde mig för att bli frisk. Aj käkstackare. Men nu får det vara nog.

Det har varit en jobbig dag. Konstiga smärtor i magen som om inte resten vore nog. Två gånger har jag fått sitta i badkaret och duscha varmvatten på magen för att döva. Sedan blev jag sjukt ledsen och grät för allting. Gick ut och tog luft. Och sedan, ensamheten. Den kom som en räddning.

Även jag behöver den ibland. Det kunde man inte tro för ett tag sedan. Det behövs inte så mycket. Jag har till min förvåning upptäckt att jag behöver inte ens sitta i ett vitt rum och stirra framför mig. För det är inte det det handlar om. Det räcker med att göra mina vanliga grejer utan någon runt mig. Typ. Skriva lite, planlöst surfa runt på internet, dricka kaffe, diska koppar och så.

Eller skitsamma, just nu var det så i alla fall.

Sedan var det väl Ibumetinen och den extremt upplyftande nattpromenaden med min vän som fick mig att komma på det. Jag var bara helt plötsligt så... glad.

Glad räcker så jävla långt för mig.

Glad och smärtfri.

Nu äter jag hallonkräm och får in en hel matsked i munnen. Imorgon ska jag vara frisk.

Okej. Jag får svårt att överleva men ändå går jag in på sidan där jag vet att dom texterna finns. Om hon som förlorade sin vän i cancer. Och jag brukar vara blödig men det här är något annat. Det här är som att gå på en vacker sommaräng för att i nästa sekund greppa tag i en livsfarlig ledning. Som en knapp. Av - På. Jag skrikgråter efter tre ord. Jag kan inte andas. Måste gå in på något annat, tänka på något annat. Döden kan ju bara vara påhittad ändå. Jag kommer över attacken. Och kollar på annat, och tänker.

Jag kommer fram till:

att jag ska göra något. Jag söker ett jobb.

att jag vill se ut som ett tuggummi. Mitt hår är plattare än en blöt katt.

att jag inte kan stå ut med tanken på att förlora dig. Jag tror att en facebookbild på oss kan hjälpa. Det gör den också, en aning, för vi ser så glada ut. Döden kanske inte finns på riktigt. Men det gör du.

Jag orkar inte mer nu. Har precis lärt mig att det finns ett ord som heter Antifeminism. Och läst så mycket skit att jag inte vet var jag ska ta vägen. Då är det väl lika bra att lägga sig ner och dö då.

Nour El-refai känns lite som den enda anledningen att fortsätta göra någonting över huvud taget just nu.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/06/h-ll-k-ften-ni-som-f-rnekar-k-nsmaktsordningen