MITTEMELLANTING

Andra advent. Väntar på vagnen. Väntar på lönen. Väntar på våren. Väntar på världen. Väntar på livet. I tjugotvå år nu. Väntar på att dagar som någon senare ska säga var mina bästa ska gå. Men jag ska minnas, om allt löser sig någon gång, hur jävligt det var. Jag ska komma ihåg att vara glad för att bli äldre. Och klokare är jag helt säker på att jag blir, det blir jag hela tiden. Jag väntar inte på att bli vettigare - det blir jag bara. Det jag väntar på, det jag menar när jag säger livet, det är inte mera insiktsfull. Det är gladare, lättare, tryggare, hårdare, säkrare, lugnare, klarare, starkare, renare. Jag är inte ens helt säkert på vad jag menar och vänta har blivit sådär konstigt som det blir när man sagt ett ord för många gånger på rad. Man förstår inte längre innebörden. Jag börjar bli otålig. Otålig är här en omskrivning för jävligt orolig.

Äter en macka med ägg och för mycket örtsalt, jag liksom tappade burken.

Mina fina ungdomar. Det är så svårt att räcka till. Att verkligen kunna göra något. Jag hatar den där uppgivna blicken som säger att dom redan hört det tusen gånger. Att det är det alla vuxna säger och att dom vill höra något nytt. Vad vill dom höra tänker jag?

Jag har två strategier:

Dom är ju människor. Okej dom är mitt jobb också men om jag pratar till dom som om dom skulle varit mina vänner, min bror, bekanta på stan. Med samma respekt. Och om jag inte cencurerar mig för det skulle jag aldrig göra i verkligeheten, då kanske det går att nå fram. Det funkar sådär. Dom är människor. Men grejen med människan är att hennes trettonåriga hjärna har inte registrerat hur hon tänkte som åttaåring och vet ännu inte hur hon kommer tänka när den fyllt tjugotvå, hjärnan. Jag försöker men det är en helt annan värld. Dom ser så vuxna ut ibland. Någon mening låter så mogen. Men sedan bubblar någonting upp som gör att jag inte vet, är dom barn? Dom vet inte själva.

Vad skulle jag ha velat höra? Funkar bättre. När dom berättar om hur dom inte klarar av en tjej i sitt gäng som bara blir vrålarg vad dom än gör, som måste ha all uppmärksamhet, vara mest omtyckt av alla hela tiden såväl killar som kompisar som fritidsledare. Som sårar dom gång på gång och som ger dom dåligt samvete om dom vill gå sin egen väg. Då ger jag upp mitt försvar. Då säger jag det som jag hade velart höra. Ni måste ingenting. Dom vuxna i skolan tvingar oss att bli sams innan vi kan fortsätta. Om vi säger att vi inte vill prata tvingar dom oss att göra det ändå men prat tar ju inte bort att man är sårad, man kanske inte vill förlåta just då för att någon tvingar en. Dom andra fritidsledarna tvingar oss att bli sams och hotar med att vi inte får fortsätta jobba i cafét här annars. Sådant kan faktiskt ingen i hela världen bestämma över, säger jag. Man måste inte vara med någon om man inte vill. Och man måste inte vara med en och samma person hela tiden. Så säger jag. Man kan ha olika relationer på olika sätt. Ni behöver inte rangordna och säga vem som är bäst och tvåa och trea. Det gör mer ont än vad det hjälper någon. Vi vill inte hålla på såhär säger dom, det är så jobbigt, men vi vet inte vad vi ska göra. Då har vi i alla fall kommit någonstans i samtalet, tänker jag.

Och förresten så är det klart att jag inte bara smutskastar den tjejen heller. Det är klart jag drar på mig min vuxenmask och berättar att hon såklart är arg för något annat, kanske känner sig sämre och mindre värd än alla dom andra och därför måste skrika på bekräftelsen hela tiden. Dom suckar. Säger att dom tycker om henne men att det inte funkar att ha en sådan relation, att dom mår dåligt av det. Var jag så klok när jag var tretton?

Yoghurt med honung avslutar min frukost. Mjuk och söt. Lite halvt på skämt säger jag ofta att jag har svårt att kommunicera med tonåringar. Man lär sig saker ändå.

På morgonen ringer min (framtida) chef och överrumplar mig igen. Första gången var det en spontanlöneförhandling där allt jag sa var ja. Den här undrar han, fast han presenterar det som ett påstående redan bestämt och det kommer jag på först efteråt, om min tjänst kan vara delad. Splittat. Itu. Rakt av. Halva där jag är, där jag vill vara, där det var meningen. Det jag faktiskt tackade ja till. Halva någon annanstan, i fjärran, där jag inte har någon aning, där det skulle kunna vara hur bra som helst (han säger att det är det) men där jag varken känner personal eller ungdomar.

Jag är inte den som är den. Jag har gått med på att ta fyra kvällar i veckan när alla andra klagar över tre. Jag har gått med på att ha artontusen i lön när den som har minst i övrigt har något på tjugo. Jag har sagt att jag kan tänka mig att täcka upp på dom andra gårdarna. Det kan bli jättebra. Jag kan jobba på att skapa en relation i ett halvår, igen. Det kan gå tillslut.

Men jag är den som är den. Den som inte längre rycker på axlarna åt att bli tagen för givet. För det är jag inte. Han skulle veta när han kallar mig framtidskvinna att jag tänker resa, tänker plugga, inte tänker stanna livet ut i hans stadsdel. Även om den lilla paniken börjar röra på sig någonstans i magen när han säger så, det får jag nog erkänna. Men fortfarande: det är inte det som är tanken nu. Det skulle han veta. Jag är den som är den, som inte vill börja sin första anställning med att ha gått med på allting oavsett.

Därför gråter jag och ser bara mörker för framtiden. Jag förbannar mig själv med neddragna persienner för min satans jävla mesighet men... där händer något. Någonting kommer jag på. Han. Han fick det att låta så bra. Du kommer få jätteroligt där och det är bra för dig att få se andra delar av stadsdelen nu. Inte ett ord nämner han om hur jag har, halvår för halvår, arbetat upp en relation med ungdomar på nya gårdar, nya ställen, nya villkor, och fått sluta precis när det börjar bli bra. Inte ett ord nämner han om hur dåligt det är för dessa ungdomar med än mer föränderlighet och hur dåligt det är för någon som jobbar med det att aldrig få chansen att på riktigt göra något. Att man kanske måste arbeta upp relationen först och sedan öppnas möjligheterna. Jag förbannar honom för hans satans jävla övertygelseförmåga och fan vad mycket bättre allt känns.

Jag blir yr över att bara tänka på något som för någon timme sedan var omöjligt, och jag tror att jag kommer att kräkas och svimma. Men det gör jag inte när jag ringer upp honom. Jag skakar inte ens på rösten när jag lugnt förklarar att det inte känns så bra ändå. Det gick så fort. Jag har tänkt igenom det nu. Jag ville satsa och därför tackade jag ja till den här anställningen, för att jag kommer få vara i huvudsak på SAMMA ställe med SAMMA ungdomar och kunna göra någonting vettigt eftersom jag redan har en relation med dom.

Du får inte tveka nu säger han men det spelar ingen roll vad han säger längre för jag har redan kommit på att jag får det, att jag får känna precis hur jag vill och att jag har all rätt i världen att utrrycka det. Han ska göra vad han kan, nu när han vet hur jag känner, men han kan inte lova något.

Och det rör mig inte i ryggen. Plötsligt kanske det kan bli jättebra på det där andra stället om jag nu tvingas vara där. Jag kan nog göra det bra. Och i bästa fall är jag bara där en kväll i veckan som stand-in som han säger nu och resten på mitt gamla ställe. Det spelar inte så stor roll nu.

Jag vet inte om det är begripligt, jag vill nog egentligen förklara det här för mig själv bara. Jag vet inte om ni förstår, om jag förstår, hur stort det här är.

Jag borde få nobelpriset.

En chef må vara läskig. En utbildad, manlig, vit, medelålders chef med lång erfarenhet och rättfram attityd kan skrämma skiten ur en. Men jag kom på något idag: han är en människa. Jag är precis lika mycket människa. Och så tänker jag sällan. Men när jag tänkte det var det plötsligt självklart möjligt att ringa upp igen, även om jag hade råkat säga ja och låta jätteglad och verka som om jag ville första gången, att ringa upp igen och säga stopp. Nej. Det känns inte bra.

Förstår ni?!

Kan någon förstå vilken otrolig enorm väldig kraft som ligger i orden "det känns inte bra".

Jag skiter (nästan) i hur det blir nu för hädanefter vet han, men allra mest: vet jag, att jag är en människa precis lika mycket som alla andra och man kan inte bara köra över mig och räkna med att jag går med på allt.

Jag tror att det här är något som män i allmänhet får veta direkt. Det tog längre tid för mig och det kommer ta mycket mera kraft och ork. Men fatta: när det helt når in i hjärtat, jag kommer kunna ta över världen.

Jag kommer kunna göra allt.

Men jag kommer bara göra precis det jag vill.

when you see me drift astray
out of touch and out of place
will you tell me to my face?
then i guess you can hang with me

Säljare, lärare, lärare, lärare, säljare, personlig assistent, säljare, säljare, lärare, tidningsbud gång.

Mina chanser på ams är inte lysande.

Dessutom: driven, tålig, glad, serviceinriktad, målmedveten.

Är inget utav det. Förutom kanske lite glad ibland.

Var ska jag hitta ett jobb med mina villkor?

Jobba så lite så möjligt och få multum i lön! Du jobbar lagom mycket för att bli stimulerad men lagom lite för att slippa bli utbränd eller ve, uttråkad. Arbetskamraterna blir dina bästisar direkt och alla älskar dig. Du gör bara rätt, det är lätt men ändå lagom svårt för att ge dig en utmaning och lagom enkelt för att slippa misslyckas. Lathet, orkeslöshet och tvivel är egenskaper vi värderar högt. Alla här har precis samma värderingar som du och tillsammans kan vi göra den här världen bättre, du behöver inte ens göra speciellt mycket för det. Det går ändå! Arbetstiderna är lagom flexibla för att livet ska innehålla lite omväxling men lagom fasta för att du ska ska få rutiner som du mår bra av. Det du gör värderas högt och alla kommer att vara dig tacksamma. Erfarenhet av självuppoffring är meriterande.

Verkligheten är så tråkig. Kanske kunde jag gå in i mitt eget huvud istället. Men det är inga feta summor att casha in där. Och då får jag aldrig råd att göra något annat än det här.

Det vill säga något annat än att desperat lusläsa listorna med lediga jobb på ams minst tre gånger om dagen i hopp om att det ska göra mig hel, för att en kvart senare inse att det inte fungerar och sjunka ihop i en pöl av undran över vad jag ska göra av resten av mitt liv på golvet.

Det blir bättre sedan, sjunger bo kaspers och jag undrar när det är.

Och jag undrar.

Och jag undrar: vad betyder egentligen ordet bokslut? Är det slutet på en bok? Och hur långt hinner man i så fall läsa i boken innan slutet har börjat?

Jag läser den bästa bok jag någonsin läst och det var längesedan jag kunde säga något sådant. Det var jävligt längesedan jag läste över huvud taget. Jag är inte säker på att jag har lidit av dom här koncentrationssvårigheterna alltid men jag har inte kommit in i bokslukaråldern ännu, och då är jag ändå tjugotvå år.

Jag vill inte att det ska komma något bokslut den här gången. Så känner jag aldrig. Jag är på sidan 98 av 123. Och jag undrar om det är något som kan förklaras procentuellt. Och jag undrar om det är som med kärleken.

För jag är precis mitt emellan känslan av att vilja beställa hem ett exemplar till varje person som jag tycker om, och känslan av att vilja stänga in mig i en lägenhet och läsa den om och om igen utan att någon annan någonsin får störa.

Och jag undrar: finns det en tydlig gräns? Vet man när slutet har börjat?

Jag missbrukar värmeljus.

Paketet är snart slut, dagen också. Jag har inte gått utanför dörren. Jag vet inte om jag tränar mig. Jag tror inte det. Jag tror jag samlar ihop mig.

Men det finns en hårfin gräns mellan att vira in sig i hemma, och galenskap. Att inte gå ut för att världen känns för stor och kall. Man kan inte veta så noga, jag bryr mig inte.

Jag har lagat spagetti och hälsanskökfärssås. Det tog tid och det fick det göra.

Fast jag pratade med pappa samtidigt. Jag hade inte tänkt göra det, det var inte meningen att det skulle bli så. Jag skulle ta mig tid ändå utan att göra något annat samtidigt. Men han ringde.

Och så är det ju fars dag. I lite över en halvtimme är det det.

Sedan är det min dag, bara min dag.

Ibland kan jag undra varför jag går ut över huvud taget när man klarar sig så bra inne. Och allra mest varför jag någonsin befinner mig i olika former av sociala sammanhang när jag faktiskt kan vara tyst. När jag tänker så tänker jag att jag borde bli rädd.

Jag blir mest matt.

Och så tänker jag att jag säkert har en socialklocka som ringer om jag inte har pratat med någon på för länge ändå. Som skulle ringa. Om det någonsin fick gå så lång tid.

Så det är nog bara bra att jag sitter här med mina värmeljus ibland. Jag tittar på mina grannar som är uppradade ovanför varandra utanför fönstret. Dom lever sina liv och dom är så omdvetna om varandra. Längtar dom efter varandra? Längtar dom efter någon?

Längtar jag efter någon?

Jag tänker ibland att jag längtar efter mig själv. Och det borde ju kännas fint.

Jag traskar runt på stadsbiblioteket. Jag skiter i mitt vackra musfärgade hår som hänger i stripor under den stickade mössan. Min kappa är för stor, det är den finaste jag haft. Jag går längst ner i källaren där schackgubbarna, toaletterna och det skumma i luften finns. Sedan sitter jag på toa i en kvart och tänker och när jag går ut har någon väntat och frågar om hon får gå in efter mig. Absolut.

Det är så skönt ibland att vara som man inte får.

Jag liksom lufsar, jag är så trött. Vintern, mörkret, kylan, livet. Fyra koppar kaffe - kraschen. Men den är ganska mjuk ändå. Och jag plockar böcker. Jag läser baksidor och står böckerna lågt sjunker jag ner på golvet. Sitter och läser lite i skräddare. Alla på biblioteket är på något sätt så snälla mot varandra. Om jag skulle sitta mitt på golvet någon annanstans skulle det inte vara samma sak men här kan man göra vad man vill. Jag kan inte förklara. Allt är mjukt här inne. 

(varför går jag inte hit oftare? det spelar ingen roll, jag är här nu)

Jag tänker ju mig att reducera internet- och tvtid skulle kunna leda till något nu. Eftertanke, insikt, ord, handling. Jag vet inte men jag tror inte på förbudstanken. Fast jag egentligen är för lat för att göra något av mig själv. Så kanske borde jag sätta en gräns ändå någon gång. Just nu tänker jag mig bara för lite. Det har bara pågått i en kväll och en förmiddag. Skriva är borträknat. 

Jag ska aldrig begränsa tiden att uttrycka mig.

Men det är svårt, när man är inne här är det så lätt att klicka sig vidare genom favoriter och därefter slentriankolla på allt annat man är intresserad av och som ger en huvudvärk.

Nu har jag i alla fall tänkt tänka till, så jag har lånat lite böcker. Ifall att tiden skulle bli för lång och för att jag tror att det är bra.

Jag vet inte huruvida man alltid borde sträva efter det man inte tror sig klara av.

Men jag tror att det är bra att utforska möjligheter.

 

...en bedrift jag inte lyckades särskilt bra med ska tilläggas. Vred och vände hela natten känns det som. Jag undrar om vår säng är för liten och min kille är för varm.

Han är på spelning.

Jag är själv och första gången jag gick ut idag var det redan bäcksvart. Paniken. smyger. sig. på.

Lyssnar på Säkerts album Facit. Jag tycker låten Isarna är typ det bästa jag hört nu.

Vad gör man egentligen när man känner såhär?

Vad jag brukar göra:
•ringa folk
•facebooka i tre timmar
•städa för att känna att jag "gör något av värde"
•onanera

Kanske ska jag ringa mormor nu.

Jag ska nog försöka räta ut mina dygn lite grann nu. Lite i alla fall. I morses tvingade jag upp min kropp klockan elva och highfivade mig själv för att jag faktiskt tyckte att det var bra jobbat. Det är så kallt nu, så mörkt och kallt, så jag tror att det är ganska betydande att göra det man råder över för energinivån. Jag promenerade ganska långt idag, till skateaffären för att kolla på en julklapp. Har blundat i solen och försökt suga upp. Jag har ätit en frukt. Blutsaftkuren är precis avslutad. Så... då återstår väl sängen nu.

Somna innan midnatt är fan en bedrift.

Säger jag, och så sitter jag här till två ändå. Typiskt mig. Men jag kom på en sak till. Att jag tror att det är bra också, att gå upp i umgänget med personen man är med. Det gör jag bara om det är någon jag tycker väldigt mycket om och någonstans betyder det ju att det finns så många i mitt liv som jag tycker så mycket om.

Nu är det liksom okej. Jag är trött men lugn.

Det kan inte bero på annat än en så fin kväll. Kanske till följd av kvällen och kvällens umgänge jag uppmärksammade min lilla vän. Jag blir alltid så inspirerad av våra samtal. Men mest av allt:

det hon alltid gör för sig själv.

Någon gång när jag har bättre ord ska jag förklara. Det är så fint.

Om det är så att jag har glömt bort texten till min favoritlåt, så hör jag i alla fall melodin någonstans i huvudet och på gatorna som går hem till mig.

Men det är alltid samma senario. Jag är med någon jag tycker mycket om - jag går helt upp i det och glömmer allt annat. Jag bara pratar och skrattar eller gråter tills den andra tillslut måste äta, måste sova, måste jobba. Jag måste ingenting för allt jag måste har jag glömt bort. Så går personen jag tycker mycket om - jag faller ner i ett hål. Ganska ljudlöst och det syns inte så mycket heller. Men det känns. Plötsligt minns jag: just det här är ju jag. Här på den här trottoaren står jag och plötsligt är jag jättehungrig. Jättetrött. Jättesen till någonting. Sorgsen. Väldigt vilsen.

Om det inte är kväll tar jag snabbt upp telefonen och ringer någon annan jag tycker mycket om. Går till någon. Har kanske redan bestämt. Om det är kväll går jag hem och sover med någon jag tycker mycket om. Och på så sätt hålls klumpen i magen borta, för jag glömmer igen och igen.

Det är fint. Men ändå fult.

Det är som att ju mer jag lever när jag är med någon, desto frusnare blir jag när jag blir själv. Det är inte så farligt. Det brukar gå över. Till och med om jag inte får tag i någon. Men det känns så sorgligt.

Idag är som vanligt. Förutom att när jag går hem med känslan, så stannar jag och tänker: vad är den här känslan? Jag kommer inte fram till något direkt. Men sedan tänker jag en tanke till, en fin tanke, en riktigt fin. Jag tänker: kom då känslan. Kom till mig om du vill. Prata lite tydligare så ska jag förstå. Och jag ska ta hand om dig. Den här gången ska jag det. Kom alla känslor, kom allt som är jag. Allt som är jag. Lilla jag. Du får komma fram nu och den här gången ska jag inte missbruka dig genom att ignorera eller förkasta. Jag ska inte ens dryga eller ironisera. Jag ska bara krama dig. Om du bara kommer fram.

Men... så känns inte känslan så mycket mer. Allt min lilla (inre) vän vill just nu är nog att bli sedd. Tagen på allvar. Tillåtas att vara som den är. Och älskas ändå. Om nu det skulle vara "bara".

Ibland glömmer jag bort att min lilla vän blir trött och förvirrad av för mycket aktiviteter för snabbt och för på varandra. Att min lilla vän behöver vila och samla sig inför nästa grej. Och hinna tänka klart saker och ting. Hinna vara med. När den inte hinner det springer den och gömmer sig men jag fortsätter. Och sedan blir jag ensam, och då saknar jag den.

Då passar det.

Det är inte så konstigt att den går ifrån mig ibland. Den vill ju bara ha lite respekt.

Och när jag har kommit fram till allt det här tror jag att jag i alla fall har kommit på någon fras i min låt. Kan nynna lite.

Regina Spector - Eet

Biljett till bussen 02.55 finns kvar men jag bokar den inte. Istället tänker jag: efter jobbet. Efter jobbet kollar jag igen och finns den kvar då, då kanske jag tar den. Jag bara skjuter upp och kanske är jag typ feg. Men jag försöker också tänka att det är helt okej att vara här just nu om man vill. Två lediga dagar, ta det lugnt, sova. Gå och fixa inför min halloweenmiddag på fredag. Låta det ta tid. Göra saker och ting ordentligt. Köpa några julklappar som jag vet att jag ska ge bort. Vara lite planerad, vara i ett lugn. Inte skynda bort så fort det går. Inte panik i allting.

Det regnar väl säkert i köpenhamn också.

Och sedan tänker jag: är det bara ursäkter för att jag inte vågar?

Det här är väl inte sista chansen man får i livet, men det verkar som om jag har tagit det så. Som om jag har satt hårt mot hårt med mig själv nu. Nu gör du det här annars jävlar, annars kommer du aldrig göra någonting. Kan du inte ens åka till köpenhamn i två dagar själv, vad ska det då bli av dig?

Men vem ska jag bevisa något för?

Jag vill inte åka någonstans för att bevisa något. Lika lite vill jag stanna kvar för att bevisa något.

Jag vill bara vara. Inte helt sällan är det det jag kommer fram till.

Vara.

Leva.

Bara. Bara? Jag vill bara vara. Jag vill bara leva. Så tänker jag, och säger. Och nu skriver jag det. Jag vill bara det.

Som om det vore det enklaste i världen.

Är det det här som är november?

Göteborg är gjort i blyerts och jag har inte tvättat håret. Man drar tillbaka klockan, för att man är tvungen, men tänker egentligen: vadå dra tillbaka? Jag vill aldrig tillbaka.

Jag vill att framtiden ska bli bättre. Men ändå är det precis just här jag är.

Det finns en paradox i allt man gör och säger i november. Det kanske är så hela året, men nu vet jag bara det här. Man bråkar med sig själv, det som känns och det man vet. Man gör inte som det känns för att man vet. Man gör det man vet för att det ska kännas. Man är hemma i blyertsen och vill bort. Man är borta från kärleken och vill hem. Man vill helst utav allt bli älskad men vet inte hur man ska hantera att bara vara det.

Man vet, man vet så väl, att världen inte får se ut så här. Bete sig såhär, gå så hårt åt. Man vet det, man är helt säker. Men man säger det ändå:

-Det enda vi kan göra är att lära oss hantera det.

Det är fan ingen skillnad på det och mellanstadietjejen som glatt ropar på mig och berättar att hennes kompis blivit nypt i rumpan av en kille. Kompisen är tyst, försjunken och hon vill inte stå upp för något. Hon vill bara vara. Får hon inte det vill hon bara försvinna. Men hon säger inget. Det är ju disco, man ska vara glad. När jag sedan står där och försöker vara vuxen säger hon att hon inte tycker om det. Att bli nympt i rumpan utan att ha bett om något. Tjejen som ropat på mig vet att det är fel, jag vet det, och ändå säger hon det:

-Det enda vi kan göra är att vänja oss. Det finns inget annat. Så farligt är det väl inte?

Jag är vuxen, eller dom tror det i alla fall. Jag försöker säga saker som inga vuxna har sagt till mig. Men inombords gråter jag som ett barn. Jag gråter hejdlöst. Jag säger att man aldrig någonsin behöver vänja sig vid något som man inte tycker om.

Jag önskar att det inte vore en lögn.

Jag vill inte att vi ska lära oss att hantera någonting.

Men hur lätt är det? Hur lätt är det att stå upp för något när man bara vill vara? Hur lätt är det att inte få vara och heller inte bara få försvinna? Sin sorgsenhet, sin krossbarhet, sin svaghet och rädsla ska inte nämnas. Det är ju disco, man ska vara glad.

Fy fan.

Jag går hem från det här äckliga jävla discot nu. Jag är trött.

Så. Lugn. Helg.

Och ändå ett glas vin, tre cider och en shot sedan i torsdags. Kan knappt tro det när jag skriver det för jag har varit så nykter och stillsam.

Igår var vi och spelade biljard och tillslut blev det väldigt bra. På hans initiativ, jag låg och klöste en kudde och grät i sängen. För paniken. För att det är svårt att veta hur allt är. Men tre förluster senare nystade vi lite i alla fall, på mitt initiativ. Och tillslut kände jag mig lugn. Inte lika rädd för allting.

Men fortfarande, så mycket att vara rädd för. Så mycket ondska.

Idag har jag bakat bullar. Eller snart. Dom ska in i ugnen nu.

Jag längtar efter min vän.

Jag toksöker på allt som har med bort att göra. Hertz freerider, samåkningssidor, bussbolag, ryanair och "bästa sättet att ta sig til amsterdam". För att upptäcka en liten krypande motvillighet i min kropp. Är jag rädd ändå? Eller känns det bara trist? Jag kommer på mig själv med att tänka ut vilka utav mina vänner som möjligen skulle kunna vilja följa med mig vart. Och så tänker jag på vilka jag känner som jag kanske kan hälsa på någonstans, det vore ändå en ganska fin kompromiss. Och en lagom börjanutmaning. Åka själv, möta upp någon.

Det är ungefär som när jag tänker ut en bra börjangrej för att börja umgås mer med mig själv: Gå ut och gå. Gå själv, möta någon på stan och fika.

Jag vill åka ut på landet och gosa med en katt i en stuga.

Jag tänker på tystnad. På trägolv. Och på att hugga ved eller något liknande hela dagarna. Ösa ur båtar. Bygga något. Liksom arbeta. Bara vara själv med mig. Jag tänker på trasigheter som jag skulle kunna laga. I stugfasaden och i mig. Om jag skulle vara tyst i flera dagar. Från och med nu och se vad som händer när det bränner till. Förmodligen ingenting. Eller. Jag skulle nog dricka juice till frukost i alla fall, jag har köpt två liter. Jag har kommit på att det är en fröjd att dricka juice till frukost. Jag kanske skulle ha ettan, tvåan och fyran och bara kunna kolla på program exakt när dom sänds. Definitivt öppen brasa. Och en skrivmaskin. Och så tänker jag att det skulle vara hästar lite längre bort i en hage som jag går till ibland och pratar med för att jag inte har hört min egen röst på så länge.

Jag ska sova med katten, det ska inte kännas ensamt. Det ska kännas fint. Jag ska komma tillbaka.

Helare.

Förresten så är jag ganska uppåt idag. Jag kanske ska skriva det ibland också, så jag minns. Om det är något jag skulle kunna starta en livsstilsblogg om (alltså en sådan blogg som folk läser för att fly sina egna liv och dreggla över) så är det mina vänner. Ingen, och jag menar det, ingen, har så bra vänner som jag. Jag blir ledsen när jag tänker på att folk inte har det. Glad å andra sidan när jag tänker på att det är jag som har det. Jobbet går också ganska bra när allt kommer omkring. Jag tycker om ungdomar i allmänhet och mina ungdomar i synnerhet. Jag kan säga nej. Det är inte det att det är lätt men känslan av det, jag kan säga nej, är obetalbar. Jag vet att jag inte vill jobba någonstans med en klump i magen och då säger jag nej. Jag har någon slags tanke. Kanske plugga fritidsledare någon höst om några år. Sedan kan jag göra massa saker. Projekt, unga, gamla, barn, starta eget. Och så ska jag resa. Någonstans och på mitt sätt. Jag tänker inte göra alla coola grejer och jag orkar inte supa ihjäl mig och jag vill inte göra massa något hela tiden. Jag vill bara vara. Och jag har många alternativ. Och jag har inte så bråttom egentligen. Jag trivs med att vara här och jag ska bara jobba lite mer så småningom så jag kan spara lite. Min kille har städat hela lägenhet och helt plötsligt är det här ett hem, vårt hem, och hur kunde jag alldeles nyss förväxla det med ett fängelse? Kan man förresten säga min kille? Jag går runt och älskar vår lägenhet och oss och nu känns det som att jag har massa idéer. I framtiden kan jag ägna mig åt att skriva och jag kommer ge ut minst en bok när jag är mogen. Imorgon kanske jag åker hem en överraskningssväng, en kort sväng för en gångs skull, till min älskade familj. Bara en kvällsmat. Bara en kopp kaffe med mamma. Bara ett samtal på sängen med lillebror. Bara en kryssfilm med pappa. Jag har hög tofs idag, jag har alltid gillat hög tofs för man ser så glad ut. Jag vet inte om det är det men jag är glad. Det är guld värt. Det är den bästa känslan.

Jag har så fantastiska vänner. Den här känslan ryms inte i mitt hjärta. Mina vänner är så jävla jävla jävla bra. Tack alla mina vänner, ni är det finaste som finns.

Jag står på en trapp och det regnar som fan. Så ringer jag och talar in på telefonsvararen; jag måste tyvärr tacka nej till tjänsten av ekonomiska skäl. Det är rätt. Men klockan är tio en lördagkväll och när jag har lagt på halsar jag lite vodka och känner mig som femton.

Fast om jag verkligen hade varit det så hade jag nog inte tackat nej.

Jag är ofta precis såhär. Jag tänker och tänker och tänker och tänker. Men när jag har tänkt klart, då måste jag göra något direkt så jag inte hinner ångra mig eller så jag slipper fortsätta tänka.

Hoppas innerligt att hon inte ringer upp imorgon. Det tänker jag när jag missar spårvagnen och går typ hela vägen hem i regnet. Tur att jag tog vinterjackan och; hoppas innerligt att hon inte ringer upp imorgon.