MITTEMELLANTING

Efter tusen mörka ord ska jag säga detta: början till natten känns lite varm.

Jag har haft ont i kroppen av köld idag. Och av vanvett. Men hemma, här, nu, av duschen och stearinljusen och folkmusik och kyssar har jag tinat lite. Man kanske kan göra det ibland. Vi har ätit massa pommes frittes och haricot verts och svulstiga omeletter och suttit vid köksbordet och pratat och pratat och pratat. Om livet och ambitioner och jobb och möjligheter och längtan. Och om ett svinkallt och frustrerat men ändå värmande göteborg.

Jag måste sluta vara så förbannat rädd för att vara kär. För att vara kär utan att vara så förbannat rädd är så fint.