MITTEMELLANTING

Nour El-Refai; Jag har fattat det lite försent, men jag älskar dig. Jag. Älskar. Dig.

För att det är bättre att dö ensam än att välja mellan kåt och trygg. För tre lars winnerbäcklåtar på ett sommarprat. För ihärdighet. För att era tankar är högre och djupare än vad som passar in i dom fyrkantiga radhusen där dom tänks, det tror jag också. För dikten om en lillebror man älskar så mycket att man låter honom skylla på en när han hittar på bus. För att det värsta minnet också är det nästan värsta jag har hört; onda äckliga barn som stampar sönder katter. För att du släppte in dom, för att du tog risken. Men fan inte för att du lät dom. Inte ett enda ord om att du lät dom. Onda äckliga människor som stampar sönder innandömen. För att man släpper in dom, för att man tar risken. Men aldrig någonsin för att någon lät dom.

Och så;

det är så ensamt att hålla kvar i sina älsklingsåsikter när kollektivet är emot en.

Men om det finns fler, då är det ju inte så ensamt.

Jag älskar dig.