MITTEMELLANTING

Jag gick förresten runt och letade efter min själ på min gamla låg- och mellanstadieskolgård igår. Om någon inte vet det så läste jag ju Sanna Edihns Sluta kämpa börja leva för några månader sedan och det har sedan dess florerat en uppsjö av skämt kring detta. Jag var liksom aldrig den spirituella typen. Men trots det och trots hundradollarsleendet på framsidan så var den boken en riktig eye-opener för mig. På tusen sätt tror jag.

Men jag är lite bra på att snacka och fundera och lite dålig på att göra.

Så jag gjorde knappt någon utav övningarna, även om jag tyckte det verkade så bra alltihop. Jag tänker ofta lite i förbifarten eller det undermedvetna när jag läser (knarkar) sådana där självhjälpsböcker att "jaja, den övningen passade inte riktigt mig" eller "ja men det har jag ju typ gjort" och "det där tar nog för lång tid, en annan gång". Sedan går jag till mina vänner och pratar vitt och brett om hur bra boken är och hur givande jag tror att övningarna är. Jag inbillar mig liksom att jag har gjort dom lite genom att bara läsa igenom dom.

Men igår. Då fan. Då gick jag runt på en tom skolgård, kikade in i mörka klassrum med samma eller likadana stolar och bänkar som för tio femton år sedan och jag förfasades av minnen. Och av uteblivna sådana. För allt kändes så jävla konstigt. Det är så mycket man inte kommer ihåg och det man kommer ihåg ser så annorlunda ut i huvudet jämfört med verkligheten. Men kanske är det det som är grejen. Man förstorar väl saker och ting i jämförelse med hur dom faktiskt är i en vuxens ögon. Mina då alltså. Men samtidigt kan jag tänka att det var ju precis så stort just exakt då och det är väl det som räknas också? Hur det påverkade en då och därför fortfarande påverkar en. Men vad vet jag, jag är ju inte författare till någon självhjälpsbok... Jag försökte i alla fall frambringa så mycket minnen jag kunde och gråta så många tårar jag kunde. Det var lite knapert. Med tårarna. Minnena slog emot mig ganska våldsamt efter ett tag ändå, när jag kom in i det. Bra och dåliga, mest dåliga. Eller mest obehagliga i alla fall. Så gick jag runt där till kojan, hagen, matkön, sandlådorna, staketen, skogen, tornet, fjärilsdagen, skolavslutningen, fotbollsplanen och planket. Jag var ganska förvirrad och tagen av allt, är inte helt säker på vad som fortfarande fanns kvar och vad som var nytt. Färden bar sedan av mot fritidsgården och runt den byggnaden och jag försökte försökte försökte verkligen komma ihåg och leta efter spår. Ett tag blev jag helt desperat när jag stog vid dörren till gården och noggrant synade träet. Och där, tillslut fanns det blå små spår. Flagnad färg från den natten då jag och en kompis klottrade ordet LIV på dörren. Vi tyckte väl att hängde man där hade man inget liv typ. Vi gjorde ju det också alltså men... Vi ville väl bara känna att vi gjorde något kanske. Hade någon slags kämparglöd. Där var den alltså, min kämparglöd, bortsanerad av kommunen, på en förfallen trädörr till en fritidsgård.

Övningen gick ut på att man skulle gå tillbaka i tiden, till platser (om dom fanns kvar, annars fick det bli mind travelling) där man kunde tänkas ha tappat bitar av sin själ. Alltså platser där jobbiga saker hänt en. Någon sorts krishantering. Eller platser som associeras till det svåra. Nu har ju inte jag en klar händelse eller en given plats där jag vet att min själ ligger och trycker, och jag kanske inte ens behöver någon krishantering. Har svårt att avgöra om jag har varit utsatt för någon kris. Å andra sidan kan jag känna att jag har haft tusen. Det skadar ju inte att försöka i alla fall.

Så jag gick runt där och kollade efter den lilla stackars själen och sa att den fick komma hem nu, komma tillbaka. Att jag hade saknat den mycket, att jag behöver den och att den kan vara trygg hos mig nu. Att jag hädanefter ska ta väl hand om den.

Kom nu. Nu går vi härifrån, sa jag. Och så gick jag hem till mina svärföräldrar och åt blåbär med mjölk.