MITTEMELLANTING

Jag har i alla fall kommit fram till en sak.

Att jag inte vet någonting.

Det känns som om precis allting jag tänker nu, lika gärna skulle kunna vara det rakt motsatta. Fattar ni? Som att om allt var svart eller vitt när man var tonåring och sedan blev grått, så är allting numera svart OCH vitt. Och grått. Och alla andra färger också. Det finns inga svar. Finns det ens några frågor? Var det en fråga i sig? Jag blir galen. Jag kommer nog att bli det, galen.

Eller så är jag bara världens mest vettiga människa. Som inte har fattat det. Som inte har fattat någonting. För det känns som att jag inte vet någonting längre. Kan man lita på något över huvud taget, frågar jag mig. Plötsligt börjar jag ifrågasätta alla sanningar jag någonsin trott på.

Jag ska fan inte borsta tänderna ikväll.

Det kanske visar sig om femton år att det är väldigt viktigt att skippa att borsta sina tänder för att dom slits ut så mycket om man gör det och att det i nittioåtta procent av fallen leder till röta och tandlossning.

Eller så gör det inte det.