Någonting har sin början men jag vet inte vad.
Det är duggregn och mörkt och antagligen är det min tryggaste miljö. Mitt tryggaste sällskap. Och ja, jag vet inte men så är jag liten jag är svag jag är sårbar jag är kanske till och med dålig. Men jag blir bara kramad, inget annat farligt händer. Inget utav det jag föreställer mig ibland i min ensamhet.
Ändå är det så farligt att öppna sig, så farligt.
Kommentarer
Trackback
