MITTEMELLANTING

Min kollega säger att hon har världens bästa jobb. Fritidsledare, världens bästa jobb.

När folk säger det blir jag så glad att jag vill hoppa och kramas.

Min mamma till exempel, hon säger likadant. Sedan kommer hon hem och gråter för att det är så svårt ibland. Eller så ligger hon i soffan med migrändunkande huvudvärk och hon somnar innan klockan åtta vissa kvällar men det är nog mer för att hon är sådan än för att jobbet gör henne så trött. Men det gör henne trött, hon börjar klockan sju och eftersom hon lägger stor vikt vid att kunna ta sig sin tid så går hon säkert upp innan fem och det medför att hon går och lägger sig på kvällarna. Ändå har hon världens bästa jobb. Hon är arbetsterapeut.

En gammal arbetsgivare till mig har också världens bästa jobb. Hon är församlingspedagog.

Min kollega säger att hon aldrig har ågren när semestern tar slut, hon bara tänker att okej nu börjar jag jobba igen. Till och med längtar lite. När hon inte har varit där på kanske en vecka, ibland blir det så på vår fritidsgård när man har kombinerade tjänster och stängt och så, då saknar hon det. Eller dom, ungdomarna.

Det är nog dom jag kan komma på som har världens bästa jobb.

Och just det, en till. En kille som jobbar på kulturskolan. Han säger att han drar ner medelåldern där med säkert trettio år, bara för att har man en gång fått en tjänst på kulturskolan stannar man tills man går i graven.

Fan, när jag blir stor ska jag har världens bästa jobb. Åh vad jag önskar mig världens bästa jobb. Snälla.