MITTEMELLANTING

Det är en annan tid. Men det känns som ett annat liv.

Är det för att man inte är hel som människa? Eller jag menar för att man aldrig har varit det? När jag tänker tillbaka så minns jag väldigt, kanske ovanligt, mycket. Men det känns som om jag minns någon annan.

Jag minns exakta känslor och detaljerade tankemönster. Jag minns heliga löften och utarbetade planer och bestämda regler. Andnöd och obefintliga flyktvägar. Jag minns hur man gör när man rättar sig in i ledet. Jag kan det fortfarande så väl. Jag minns hat, mestadels inåthat för där fanns ett tomt utrymme att rikta det mot. Jag minns lättnad och jag minns känslan av räddning. Jag minns rädsla, extrem ofantlig enorm rädsla. Press och utfrågningar, jag minns frustration och hjälplöshet. Jag minns en jävla massa tomhet. Och jag minns någons, mina, tårar mot ett blått plastgolv.

Men jag minns inga tankar om mig, inga omtankar.

Jag försöker minnas. Anstränger mig. Jag måste väl ha... Men det är lönlöst. Det finns inga sådana minnen.

Jag kan komma på gånger då jag var glad, då jag nog skulle sagt mig vara lycklig. Till och med gånger då jag mådde bra. Eller tänkte att jag gjorde det och således också hade känslan av att göra det. Det kanske är samma sak. Det kan jag komma på, jag kan minnas kärleken i mitt bröst. I min mage och i fingrarna. I benen som sprang, som kunde springa för alltid. Så var väl alltid känslan just när pressen inte var där. Den skulle komma tillbaka i tusen miljoner former varje gång och det var väl inte det att jag inte visste. Det visste jag väl. Det var olika personer, olika sätt att desperat vara till lags. Det var bara det att jag trodde att det var sådant livet var. Övervägande fyllt av kamp för att vara så pass okej för någon eller några att jag fick stanna. Så dom få små stunder där den känslan för en minut eller ännu mindre var försvunnen, dom stunderna skulle jag ha kallat mig lycklig.

Det var också dom gångerna jag hade lyckats att inte säga fel sak eller klarat av att bete mig precis så som någon tyckte om mig när jag gjorde.

Omtanken fanns hela tiden, jag var helt uppfylld av omtanke. Faktum är att jag har spenderat tjugofyra timmar om dygnet i många långa år med omtanke. Tanke om, och på, andra.

Jag valde inte bort mig själv.

För det var aldrig något val.

Jag hade inte två alternativ i huvudet; gör som du vill eller som den vill. Bete dig som du tycker känns bra eller som den tycker känns bra. Känn efter och var dig själv, eller var någon som någon gillar. Om jag hade haft det hade det kanske varit lättare. Och svårare.

Det fanns bara ett enda sätt. Det var allt jag visste. Det gick på automatik, jag tänkte aldrig efter. Jag bara visste vad jag var tvungen att göra. I varje situation, i varje sammanhang, på varenda känsla.

Det var ju för min skull. Jag ville ju må bra och vägen dit gick genom dom jag tyckte om. Om dom var nöjda med mig fick jag kärlek. Kanske en stund utan press. Det var värt precis allt.

Om någon sedan mot förmodan tyckte om mig för den jag var kunde jag inte ta det. Eller ja, tro det. Det är ju inte så konstigt. Den jag var var ju... jag vet inte. Jag vet inte vem det var.

På sexton år eller något har det med andra ord inte hänt mycket. Jag är precis likadan nu. Det är samma äckliga press och jag resonerar på samma självrespektlösa sätt. Det är inte meningen, det går på automatik.

(Förlåt, vill jag i alla fall skrika till mig själv.) 

Men jag tänkte aldrig efter. Det gör jag nu. Jag har ett val, för nu vet jag att jag har ett val. Så det kanske blir lättare. Och svårare.

Det var en annan tid. Men det är samma liv. Jag ska bara komma på det.