MITTEMELLANTING

Jag har en märklig känsla av att jag måste komma iväg, att det måste bli av. Rentav att det kommer göra något med mitt liv. Jag är inte den som är den men jag drömde om breda gator (vilket är helt tvärtemot verkligheten) där det regnade sol till mitt i natten. Och om sopor som vi slängde och jag vaknar och tänker: jag måste komma iväg.

Blir utdragen från biblioteket på promenad, fast jag är kall och vill krypa in i ett hörn och försvinna. Jag är glad att det inte blir så tillslut. Jag går i svinkylan och medan solen skiner över vattnet lyssnar jag på hur folk har gjort slut. Hur otippat det är. Jag går hem och tittar på never let me go och jag gråter och gråter. Jag gråter för folk som har gjort slut och för dom som ska göra det. Jag gråter för dom som måste dö, oss allihopa. Det ser ut som om jag gråter för klonerna i filmen vars liv endast är till för andra. Men egentligen: känslan. Vem är mitt liv till för? Jag gråter och gråter och gråter. Jag gråter för att jag faktiskt inte vet.

Jag måste komma dit. Jag måste få möta våren med en kaffe på en uteservering. Jag måste få gömma mig bakom andra språk och utan något att göra. För att hitta ett, för att hitta vad jag ska göra.

Och meningslösheter som flighter och semesterdagar står i vägen. Det får inte vara så nu.