MITTEMELLANTING

Varför skriver ingen något som känns?! Jag hade rensat bland mina favoriter om jag bara hade... känt lite mer att jag borde det. Jag letar efter ord som fastnar. Slött desperat. Hittar några i en bok jag läser om en artonåring som är som jag borde vilja vara men inte riktigt vill. Hon är alldeles för elak, och smart också, men jag blir ändå rädd. I tanken. I känslan känner jag... inte så mycket nu, fast det förr kunde skapat veckor av sjösjuka gungningar i min kropp. Människor som inte vet, som inte orkar massa undran, men som ändå så förbannat jävla gärna vill. Som älskar lukten av rygg. Som hatar tanken på att hjärtat, människans viktigaste organ, sitter bakom galler. Om det inte vore för dom där jäva revbenen. Man kanske skulle bryta ett par. Då skulle jag hamna på sjukhus för första gången i mitt liv sedan min födsel. Gratis mat och kanske någon som frågar frenetiskt för att få fram svar. Varför bröt du dina egna revben lilla vän? Det är sådant man inte skulle kunna skratta bort, fast jag skulle säkert försöka. Kanske någon som skulle fortsätta även om jag skulle försöka. Och så när jag tänker på det, det sedvanliga: illamåendet. Undflyendet i tanken, nej känslan, ja jo. För sedan vet jag inte längre. Då mår jag illa istället för jag har inga fler svar. Jag har inte levt längre än så. Inte kunnat samla tillräckliga mängder erfarenhet för att kunna veta vad som är bra och vad som senare kommer ha varit en läxa. Min läxa. Ge mig den bara så ska jag plugga till jag spyr. Kära fina livet, ge mig min läxa, svart på vitt. Jag lovar att kunna varenda jävla glosjävel på nästa förhör. Jag ska plugga mig nätterna igenom. Det får bli hur det vill, jag vill bara ha den nu. Vill lära mig saker om mig själv.

Den stilla insikten, den gör inte ont, den skaver knappt ens i maggropen. Den är bara jävligt tråkig: finessen med läxor är att man aldrig får facit förrän man lämnat in. Först då kommer svaren.

Moment jävla tjugotvå.

Ge mig något som skakar mig, gör något som väcker mig, snälla ge mig något som känns.

Något enda att gå på.