Störningar.
Jag har en störning och den är inte mitt fel.
Man fick från början lära sig att det är BRA att göra saker för andra. Man var snäll om man lät killen som drog i leksaken man precis fått tag i på lekis ta över den och istället gick och hittade något annat att leka med. Man fick beröm och uppskattning. Sedan var man snäll om man lät killen som drog i brösten man precis fått i början på högstadiet hålla på och istället gick och hittade något annat att skrika på. Beröm och uppskattning. Därefter var man snäll om man lät killen som drog igång alla dåliga idéer på jobbet tro att han var bäst i världen och istället gick och höll sig i bakgrunden. Enormt mycket beröm och uppskattning.
Så jävla bra på att vara i bakgrunden, så jävla fint matchad med bakgrunden där borta. Så jävla snäll.
Men sedan så kom detta: det är BRA att lära sig säga nej. Man skulle veta sina gränser, vara rak och bestämd. Att vara sann mot sig själv är att inte göra saker för andras skull eller för att man har dåligt samvete eller för att man känner att man på något sätt måste. Helt plötsligt. Hejdårå världsbild. För sedan var det helt plötsligt jävligt mycket beröm och uppskattning för att kunna ta hand om sig själv. Skulle man ha slitit den där leksaken ur hans händer? Skulle man ursinnigt vrålat åt hans fingrar på tröjan? Skulle man målat om sig själv och högljutt tagit ett steg framåt med sina egna briljanta idéer? Frågor som dessa ställer jag mig nu.
Jag har en störning: att inte ha någon aning om för vems skull jag gör saker och ting. Och än mindre för vems skull jag borde göra saker och ting. Å ena sidan svälter barnen i afrika. Å andra sidan handlar jag på automatik bara för att folk ska tycka om mig. Jag tänker och vrider och vänder men hur jag än gör tycks det alltid vara fel. Mot andra, mot mig själv. Är det egentligen bäst att säga nej och få skit men behålla sin känsla av självständighet eller att säga ja och få beröm men tappa sin känsla av värdighet? Jag kan inte avgöra. Jag har en störning.
Det är inte mitt fel. Men på något sätt känner jag mig ändå lika lurad.
Man fick från början lära sig att det är BRA att göra saker för andra. Man var snäll om man lät killen som drog i leksaken man precis fått tag i på lekis ta över den och istället gick och hittade något annat att leka med. Man fick beröm och uppskattning. Sedan var man snäll om man lät killen som drog i brösten man precis fått i början på högstadiet hålla på och istället gick och hittade något annat att skrika på. Beröm och uppskattning. Därefter var man snäll om man lät killen som drog igång alla dåliga idéer på jobbet tro att han var bäst i världen och istället gick och höll sig i bakgrunden. Enormt mycket beröm och uppskattning.
Så jävla bra på att vara i bakgrunden, så jävla fint matchad med bakgrunden där borta. Så jävla snäll.
Men sedan så kom detta: det är BRA att lära sig säga nej. Man skulle veta sina gränser, vara rak och bestämd. Att vara sann mot sig själv är att inte göra saker för andras skull eller för att man har dåligt samvete eller för att man känner att man på något sätt måste. Helt plötsligt. Hejdårå världsbild. För sedan var det helt plötsligt jävligt mycket beröm och uppskattning för att kunna ta hand om sig själv. Skulle man ha slitit den där leksaken ur hans händer? Skulle man ursinnigt vrålat åt hans fingrar på tröjan? Skulle man målat om sig själv och högljutt tagit ett steg framåt med sina egna briljanta idéer? Frågor som dessa ställer jag mig nu.
Jag har en störning: att inte ha någon aning om för vems skull jag gör saker och ting. Och än mindre för vems skull jag borde göra saker och ting. Å ena sidan svälter barnen i afrika. Å andra sidan handlar jag på automatik bara för att folk ska tycka om mig. Jag tänker och vrider och vänder men hur jag än gör tycks det alltid vara fel. Mot andra, mot mig själv. Är det egentligen bäst att säga nej och få skit men behålla sin känsla av självständighet eller att säga ja och få beröm men tappa sin känsla av värdighet? Jag kan inte avgöra. Jag har en störning.
Det är inte mitt fel. Men på något sätt känner jag mig ändå lika lurad.
Kommentarer
Trackback
