MITTEMELLANTING

Jag kommer minnas den dagen som en av alla. Jag pratar allvarsamt och provar skor. Försöker klämma in så mycket kärlek som får plats i ett sms. Dricker kaffe på kaffe. Jag pratar lite engelska och äter väldigt mycket mat. Jag skrattar ganska högt och lutar huvudet mot axeln på en vän. Sedan sjunger jag med i vackra låtar och använder några grova könsord.

Men folk håller på att packa sina väskor utan att jag riktigt förstår det. Dom bestämmer nya saker och det är inte säkert att alla dagar kommer vara såhär.

År tvåtusennio kommer ha varit året då jag flyttade hit. Allt luktade friskare här och jag kände mig störst i världen av att handla purjolök på ica maxi. Vi sa att det var ett hem på riktigt.

År tvåtusentio kommer ha vacklat mer. Ångesten växte sig ganska stark och alla var tvugna att bli så jävla vuxna. Jag sket i det och gled runt i en halvarbetslös kaffepöl. Men jag önskade alltid att det skulle ha varit mer lätt.

År tvåtusenelva kommer ha varit året då jag ändå drogs in. Jag klippte mig och tog vackert emot ett jobb. Jag dissade att hitta mitt sanna jag och ville hellre vara lite glad. Men energin ligger förmodligen någonstans på jobbet för jag kan inte hitta den här hemma. Och under ledigheterna gråter jag mycket. Det roliga får vänta, det har det gjort förr. Någonting säger mig att jag har varit här för länge.

År tvåtusentolv. Är lösningen att åka bort? Det är vad jag känner till. Jag kan bli så blind av att stanna.

Jag kommer att tänka: dom där dagarna, det var det finaste som fanns. Men det är något med mig. Jag kan inte se saker klart efter ett tag.