MITTEMELLANTING

I maj tvåtusentio skriver jag om döden. Att den gör ont i magen. Numera sitter jag mest och drar bort nagelbanden.

Jag har tänkt på en sak. Trygghet. Att man söker den genom att leta febrilt efter något som inte försvinner. Bara något enda som är konstant. Man kan bli helt besatt och man kan sannerligen bli helt nerklubbad efter ett tag. För ju fler saker som tar slut desto otryggare blir man. Men, varför är det självklart? Allting tar ju slut.

Fast det är emot kemins grundlag så tar ju allting slut. Vad är vi för några vetenskapsmän egentligen?

Livet tar slut. Till exempel. Vi kan ju hitta på att vi kommer sitta vid gud faders högra sida. Vi kan hålla oss ifrån sex, sprit och gräddig mat hela livet och den som inte har njutit eller förlåt syndat ska ju få evigt liv. För så är det sagt. Men dör gör vi i alla fall.

Så vi förnekar döden. Och hittar på något annat. Kärleken till exempel. Den kan ju vara evig i stället och så blir vi trygga hela livet i alla fall. Och så händer något ofattbart. Som det alltid gör. Som det är dömt att göra när reglerna är att man inte får känna vad man vill, inte får göra vad man vill, och dessutom inte får ifrågasätta det märkliga i det hela. Ett liv har gått sedan kärleken började präntas in som en helighet, och så plötsligt är den också ful och trasig och svekfull. Ja, och så tar den slut ibland.

Men förbannat vacker var den ändå.

Så varför måste tryggheten ligga i det som varar? När det ändå inte finns något. Jag har tänkt på en sak. Trygghet. Om man kunde känna sig trygg med saker även om dom inte ska hålla på i oändlighet, vore det lite lättare.

För sådant är väl livet? Det finns mycket som är fantastiskt men det är som om man inte räknar att det någonsin har funnits om det har tagit slut. Allt som har varit fint har väl varit fint även om det sedan har blivit något annat. Även om något har hänt som rivit ner och förstört. Även om något bara runnit ut och försvunnit. Och sedan, allt som är fult nu kommer förmodligen heller inte alltid att vara det.

Jag vill inte räkna bara det som aldrig kommer försvinna - för det kommer inte finnas något kvar att räkna till livet då. Jag vill känna allt och jag vill vara trygg i tanken på att det som jag känner nu är verkligt, även om något annat kommer sedan. Och tar slut sedan.

Det enda som inte tar slut är väl just döden. Men den kommer ju inte kännas så mycket heller.